Välj dina strider??? och hur botas frustration??

Frasen ”välj dina strider” är något jag får höra. Men vad gör man när striderna väljs åt dig? Det är bara att gilla läget och kämpa på för det man tror på, för det man står för och det man vill. Ger jag upp så har jag heller ingen rätt att gnälla. Ger jag upp har jag ingen rätt att sura eller gråta. 

Att kämpa för det man tror på och det man vill även i liten skala är ändå att kämpa. 

Jag menar inte att man ska gå ut och slåss eller kasta sten. Det finns INGET som kan rättfärdiga en sådan handling. INGET ger en människa rätten att förstöra annans egendom bara för att de inte får som de vill. INGET ger en annan människa rätten att döda eller skada… MEN samtidigt förstår jag frustrationen. 

Frustration… Ett ord som rymmer så mycket. 

Frustration över sin livssituation, frustration över att inte nå fram, frustration över att inte bli hörd, sedd eller duga oavsett hur man vrider och vänder sig. Hur man än kämpar blir inget bättre. 

Det är en frustration som många kan känna igen sig i. Den gäller så mycket och det kan gälla så lite. Ett barn som så väldigt gärna vill ha mer veckopeng men hur han eller hon än argumenterar så säger mamma/pappa bara nej. Det kan gälla en som inte klarar sin ekonomi och ber soc om hjälp. Frustrationen över brist på jobb, frustrationen över nedskärningar och försämringar inom skola, sjukvård, omsorg. Frustrationen över att hur mycket man än gör så räcker man ändå inte till. Hur mycket man än försöker så går man rakt in i en vägg av byråkrati och regler. 

Dessa ungdomar som vandaliserar vårt land just nu är inget annat än det vi själva skapat. Bortskämda, egoistiska, okunniga och ouppfostrade. Och det är inte deras så kallade frustration jag pratar om. Jag pratar om den frustration som växer i de flesta hem i dag.  Och jag pratar om den frustration jag själv känner. 

Jag känner att jag troligen kommer att hoppa från frustrationsämne till frustrationsämne i det här inlägget, men det måste ut innan jag exploderar.

Chefer som kallar in dyra konsulter för att kunna göra nedskärningar som ser bra ut på pappret men som de anställda VET att de inte kommer att fungera, men chefen har ju konsulternas fina papper som säger annorlunda och de anställda kan bara frustrerat sitta och se på hur företaget körs i botten och får lägga ner.

Sköterskor som ser alla neddragningar och vet hur mycket jobb det krävs för varje patient och de får bara göra hälften. Nedskärningar som hindrar dem från att göra det som krävs för att det ska bli bra.

Patienter som inte kan få läkaren att lyssna förrän det är för sent.

Försäkringskassan som tvingar folk att jobba trots läkarintyg om talar om att det är olämpligt.

Frustrationen över att hur många jobb man än säker är det alltid någon som är snyggare, yngre och har bättre utbildning.

Att inte bli hörd

Att inte bli sedd

Att se missförhållanden och försöka göra något åt det men blir stoppad av olika anledningar och bara kan se på. 

Frustrationen i att bli lovad saker som inte uppfylls.

Frustrationen i att se någon bli sjuk och dö utan att kunna göra något åt det. 

Frustration över en regering som endast lyssnar på pengarnas prassel och inte på folkets viljor. 

En inkompetent och i det närmaste obefintlig psykvård.

Exemplen kan radas upp i det oändliga… Sammantaget är det verkligen så förvånande att våldsbrotten ökar? Att andelen psykiskt störda begår mord? Att deprimerade begår självmord? 

Det är VI som gjort detta. Det är VI som bär ansvaret för folks värderingar och uppfostran. Det är VI, folket, som måste ställa oss upp och GÖRA något. 

Jag har hört och sett folk med ena andetaget säger de ”Fy så hemskt med mobbing och nätmobbing det borde förbjudas!!” för att i nästa andetag fnysa och säga ” men fy fan har du sett så fet hon blivit” eller liknande. LEV SOM DU LÄR!! Och uppför dig som en människa. VAD har du med att göra om någon väger för mycket i dina ögon? Det är DEN personens liv inte ditt. DU har ingen rätt att döma. Och dina barn kommer ta efter dig. Din grannes barn kommer att ta efter osv. 

Jag jobbade som vikarie på ett dagis för ett år sedan eller något i den stilen. Vikariat som varade i fyra månader. Barn som knappt kunde prata gormade ”jävla fitta!!”… Respektlösa och elaka. De slog lärare, slog varandra med mera. ERA barn, ERA värderingar och ERT uppförande de hade med hemifrån. 

Fröknarna hade att hantera rent elaka och ouppfostrade barn, nedskärningar som de själva visste var rent vansinne och gjorde att de var två fröknar på 30 barn när de var ute på gården. Trillade ett barn på ena sidan och två bråkade och hände det en tredje sak samtidigt (med 30 barn kan du räkna med att det händer minst 10 saker samtidigt) har inte fröknarna en chans att kunna se vad som händer. Något de själva vet, men samtidigt sätter cheferna munkavle på sin personal, ”ni får inte tala om att vi skurit ner för då blir föräldrarna arga”. Istället får de slita hela dagarna med förstora barngrupper, för lite lön och för lite material, de får skit av föräldrar och de får skit av cheferna. 

Detta är människor som har hand om era barn 4-8 timmar / dag. Resten av dygnets 20-16 timmar är det föräldrarnas ansvar. ÄNDÅ beskylls dagisfröknarna (jag vet att det heter förskolelärare numera)  för barnens dåliga uppförande. . . .  Ett uppförande och en mentalitet som följer med uppåt i åren.

Barnet kommer in i skolan, de börjar få betyg. Men VE den lärare som vågar att ge ditt barn dåliga betyg! När jag var liten så var det barnet som inte pluggat nog om de fick dåliga betyg. Det fanns gott om usla lärare men då tog man hem och pluggade hemma tills man kunde. Pluggade man inte fick man dåliga betyg och fick skylla sig själv. I dag blir föräldrarna arga och gormar på lärarna. Egenansvar finns tydligen inte. 

Barn i dag lär sig inte att ta ansvar, de lär sig inte vad empati är, de lär sig inte att dela och säga tack och varsågod. Vanlig artighet och vänlighet mot sin nästa anses som svaghetstecken i dag. 

Är det så vi vill ha det??

Detta skapar frustrerade människor, bortskämda människor utan egenansvar och utan kunskaper att klara sig själv. Människor utan tanke på sin nästa eller hur det känns att själv bli utsatt för de hemskheter de själva utför. 

Den mentaliteten har gett oss den oempatiska statsmakt vi har i dag. En makt som endast vill tjäna snabba pengar utan en tanke på morgondagen. En makt som vill pressa ut den sista lilla livsgnistan ur folk så länge det kan ge pengar. En makt som utnyttjar de gamla, svaga och sjuka. En makt som övervägande delen av Sverige röstat på och tror på.  Det är ett samhälle vi skapat.  Vi bor i ett samhälle gjort på frustration. 

MEN det finns ett botemedel!

Detta botemedel kallas EMPATI. Att bry sig om sin nästa, att vilja sina medmänniskor väl och dela med sig av det man har oavsett hur lite. Empati bygger hållbara samhällen där vi bryr oss om varandra. Där vi hjälper varandra och själva kommer att få hjälp. Empati ger förståelse och med förståelse kommer förlåtande och vänskap. DET är den värld JAG vill bo i.  DET är den värld jag strävar efter. 

Vilka val gör DU?