Archive for Samhället

Att vara eller inte vara….

Att vara eller inte vara bland folk när man är utbränd är en fråga som delar folk i två grupper. Jag är i grupp ett som säger: Orkar inte vara bland folk mer än i små doser. Grupp två säger att man måste vara bland folk.

Nej, jag orkar inte vara bland folk mer än då och då och då är jag dödstrött efteråt. Och framför allt orkar jag inte när folk som inte vet något om mig eller mitt liv kommer fram och låtsas veta en massa saker. Som i dag, en tant kom fram till mig och började prata om att man inte behöver vara sjukskriven för utmattnings syndrom (som det så fint heter numera när man smäller in i den berömda väggen) det är bara att äta piller och gå på gymmet. Hon var betydligt mer kränkande än så där men orkar inte citera helt för det är inte det som är poängen. För det första så har hon inte en aning om vad jag gått igenom de senaste 5-6 åren och även före det, för det andra vet hon uppenbarligen inget om att vara utbränd, för det tredje så orkar jag inte hela tiden förklara och rätta folks missuppfattningar och förutfattade meningar om saker och ting. Oftast säger jag bara att jag är sjukskriven om folk frågar och undrar de varför säger jag bara att jag har problem med ryggen och lederna. Enklast så för sånt förstår folk. Visst, jag har ont i ryggen och mina leder och då framförallt höfter och vänster axel men det som är absolut jobbigast är den här enorma tröttheten. Jag har nu varit sjukskriven i ca tre månader och det blir bättre. Men det går oerhört långsamt. Jag kan ta som exempel i början så grät jag varje gång jag var tvungen att åka iväg och göra något ärende eller handla. Jag fick sån otrolig ångest och visste knappt vad jag gjorde. Grät flera gånger om dagen därför att ihop med att gå i väggen så känner man sig värdelös som inte orkar. Man känner sig som en usel människa för att man inte klarar mer. Man skäms över att inte klara mer. Man kommer inte ihåg någonting, allt värker, man är bara stressad, förvirrad och rödgråten. Min största utmaning är att lära mig att inte stressa. Inte helt lätt för någon som varit i konstant maxad stress år in och år ut lääänge. I dag när jag lärt mig känna igen symptomen mer så ser jag att det här har börjat redan 2010 om inte ännu tidigare. Men jag har bara kört på och livet har gett slag på slag men jag har bara malt vidare och gått vidare på ren envishet. Tillslut tar det bara stopp. Min sista droppe var när jag efter allt slit ändå får reda på att 4H tar bort den heltidstjänst jag hade trots alla planer och allt vi redan genomfört. Det var sista droppen, det som slutligen gjorde att benen sluta fungera och bördan blev för tung.

 

Så vad gör jag nu för att gå vidare och för att bli pigg och glad och hitta mig själv igen?

Jag går hos sjukgymnast för att få ordning på kroppen. Det går långsamt men stadigt åt rätt håll. Ibland gör jag för mycket och får inflammationer igen så måste tänka efter och bromsa mig själv fast det finns så mycket som behöver göras. Jag går hos kurator och försöker lära mig att inte stressa och att förlåta mig själv för att jag gått i väggen. Så just nu försöker jag lära mig att ta det lugnt. Inte lätt när man kört på i 200 km/h år ut och år in. Minns inte om jag skrev i förra inlägget om det här med mina hobbies. Jag har alltid älskat att läsa och i normalfall kan jag lätt läsa ca 500-1000 sidor om dagen om tiden finns. Men när jag smackade in i väggen klarade jag inte ens av att läsa en serietidning för jag kunde inte fokusera så länge som krävdes. Jag lånade en bok på bibblo för jag tänkte varva ner med läsning. Jag har fått låna om den två gånger redan för jag har inte klarat av att läsa mer än ett par sidor om dan och inte ens varje dag. I går kunde jag läsa två kapitel innan jag inte klarade att koncentrera mig mer. Men sedan var jag helt slut och sov massor. Men det är ändå ett tydligt framsteg även om det är lååångt kvar innan jag är på benen helt. Det är faktiskt fruktansvärt svårt att lära sig att ha tålamod med sig själv. Det är svårt att acceptera att man faktiskt inte klarar allt man vill eller behöver göra.

Förra veckan var jag till Gällivare på torsdagen och köpte ny sele till min tik och handlade mat och lite andra ärenden. Hälsade på en kompis och drack kaffe och pratade lite. Låter väl som en chill dag?  I normala fall hade jag sagt att det var en lugn och skön dag, men i det skick jag är nu så var jag totalt slut när jag skulle hem. Körde fel väg på två ställen för jag fick totala hjärnsläpp för jag var så trött. Jag har ju jobbat i Gällivare fram till sista mars 2015 och bott i Malmberget osv så jag KAN samhället jag vet var allt finns och jag hittar… Men inte nu. När jag är trött vet jag knappt vad jag gör. Klarar inte av att hålla fokus. Stannade i Svappis på hemvägen och tankade bilen. Sedan hoppade jag in och la ner nycklarna i väskan och försökte starta bilen med mobilen. Såna saker gör mig rädd. När jag väl tagit mig hem och ätit middag så gjorde jag et jag var tvungen till som att ta hand om djuren och allt sånt. Men sedan sov jag bort i stort sett hela fredag och lördag. Söndag var jag igång lite men sov mest. I dag (onsdag) kände jag mig lite piggare igen och for för att handla och föra saker till ÅVC. Men utanför affären träffade jag den där kvinnan som inlägget började med. Förutom att förolämpa mig så kände jag mig bara urlakad och trasig så jag orkade inte gå in på affären utan vände tillbaka till bilen och bara satt och stirrade genom rutan ett tag innan jag klarade att åka hem igen. Sakerna som skulle till ÅVC får vänta till nästa onsdag och handlandet får vänta till fredag eller något. Har sovit en timme efter att jag kom hem. Ändå gjorde jag inte något annat än att träffa en oförstående kvinna. Men det äter upp den lilla energi jag lyckats samla ihop. Så jag håller mig borta från folk tills jag har mer ork. Jag träffar folk ibland och i små doser och när jag själv känner att jag orkar. Jag känner mig inte isolera och ensam för jag har vänner och sms + chatt fungerar bättre, där kan jag läsa och svara när jag har ork.

Jag är inte döende, jag är inte deprimerad jag är bara totalt slutkörd, trasig och utsliten. Det kommer ta tid, om en någonsin, tills jag är på fötter igen. Det är på väg men det går långsamt och jag får bakslag. Och det är inte som kvinnan sa: ”Det där behöver man inte vara sjukskriven för  det är bara att ta piller och gå på gymmet. Går du ner i vikt så kan du jobba igen och livet är inte tungt det bara lär dig saker”…..

Det är lustigt att folk som inte vet ett skit om mig ändå kan yttra sig om hur livet är….. Blir ständigt lika förvånad.

Annonser

Leave a comment »

Tiggeriets vara eller inte vara…

Jag har läst på allt fler ställen på sociala medier kommentarer som kräver ett förbud mot tiggeri…

Jag suckar bara och skakar trött på huvudet.

Alltså att förbjuda tiggeri är lika idiotiskt som att förbjuda arbetslöshet och tro att det skapar fler jobb.

Men hur man ska komma tillrätta med tiggeriet vet jag inte. Dessa människor behöver vår hjälp.

Nu tar jag exemplet med Rumänerna i Luleå. Luleå kommun gick in och betalade återresan till Rumänien och flera nappade och flög hem men redan några månader senare var flera av dem tillbaka. Deras liv i Rumänien är hårt och arbetslösheten hög och lönerna minimala. Sjukhuskostnaderna höga och många gånger har de inget annat val än att tigga för att kunna hjälpa sina nära och kära hemma i Rumänien. Enligt intervju med en av återvändarna så har hans fru behov av sjukvård och han har en lillebror han försörjer där hemma och de 100-500kr han lyckas tigga ihop varje dag räcker både för hans egen mat här i Sverige plus att det täcker sjukvårdskostnaderna för hans fru. En lön i Rumänien på 100-500kr är en omöjlighet för en vanlig knegare men i Sverige kan han få ihop det genom att tigga ute i kylan. En tiggare i dag i Sverige blir spottad på, sparkad på och ofta tyvärr slagen. Hån och gliringar faller över deras huvuden dagligen. De har inte valt att bli tiggare utan de ser helt enkelt ingen annan utväg. Tyvärr blir de fler och fler och det skapar irritation. Även jag har blivit irriterad och tanken ”men va fan , sitter de här med, kan man inte få handla i fred” for genom skallen när jag nästan snubblade över den femte tiggaren samma dag i Gällivare. Den tanken fick mig att stanna upp och tänka efter. Jag är en av de människor som tycker det är hemskt att folk ska behöva tigga för att få ekonomin att gå ihop och jag ger pengar så ofta jag har råd och möjlighet. Så var kom denna irritation ifrån?

När jag kom hem satte jag mig i soffan med en kopp kaffe, kliade min gamla hund och tvingade mig till att rannsaka mig själv.  Varför blev jag irriterad på dessa tiggare som satt under filtar i kylan utanför alla större affärer? De frös och sitter inte där för att det var så himla kul, de sitter där för att de inte ser några bättre val. Jag är arbetslös och just nu sjukskriven så jag klarar inte ens räkningarna varje månad och jag vet vad det innebär att ha ont om pengar. MEN jag har alltid tak över huvudet och jag har aldrig behövt gå hungrig. Om jag skulle förlora lägenheten så har jag vänner som jag kan bo hos eller bo hos min pappa. Jag behöver inte vara ute och frysa i den norrländska vintern. Jag kanske inte klarar räkningarna nu men jag VET att det kommer bli bättre och då kan jag betala av och komma ikapp igen. Men det skapar en enorm oro och stress att inte veta var och när och hur nästa krona kommer ifrån men jag har ändå tryggheten i att veta att jag aldrig behöver gå hungrig. Så varför kände jag denna irritation när man springer på femte tiggaren samma dag i ett litet samhälle som Gällivare? Jag ser ju hur de fryser och blir fult behandlade och jag brukar få värk i hjärtat av att se dem och vilja göra något för att hjälpa… Men plötsligt var jag arg och irriterad på dem, varför det?

Jag tog ännu en klunk av mitt allt kallare kaffe medan jag grubblade över mig själv och min reaktion. Svaret var inte så kul. Jag kände irritation för att jag hade dåligt samvete och skam helt enkelt. Här kom jag springande, varm och skön i min fina täckjacka och täckbyxor och rejäla skor och ska handla mat och annat bra att ha saker och ser dessa sitta och frysa och veta att jag inte har råd att hjälpa dem. Och även de gånger jag stuckit åt dem en hundring så sitter de kvar och tigger mer, för vad är väl en hundring i dagens dyra samhälle, och man känner sig otillräcklig.  Min fina täckjacka har jag fått av mitt ex som inte ville ha kvar den för han föredrog sin nya, mina täckbyxor har jag fått från ett f.d. jobb och mina skor är två år gamla men håller nog den här vintern också. Inget av det är köpt nytt men de är varma och sköna och duger åt mig. Jag vet att jag inte har råd att hjälpa andra mer än jag redan gör men ändå skäms jag och har dåligt samvete när jag inte kan ge något får de har ännu mindre. Jag skäms över att samhället är uppbyggt med såna regler och lagar att dessa människor behöver tigga. Jag vet att det är Rumäniens eget fel att deras folk har det bättre som tiggare i Sverige än som arbetare i Rumänien men ändå känner jag ansvaret. Vi bor på samma jord och det ett land gör påverkar alla andra länder. Vi sitter ihop. Vi är faktiskt människor allihopa. Vi är människor och vi bor på samma jord och våra handlingar blir som ringar på vattnet. Vi alla påverkas av vad andra gör.

Så vad kan vi göra åt det då? Jag vet faktiskt inte.

Vi kan väl bara vara medmänniskor och hjälpa där vi kan?

Att förbjuda tiggeri kommer INTE att lösa problemet, det fattar väl ändå varenda människa med minst två aktiva hjärnceller. En möjlighet att tjäna egna pengar på riktigt hade nog fungerat, men med tanke på att vi inte ens har jobb åt oss själva i landet så kommer troligen en sådan lösning skapa mer motsättningar och hat om vi inte ser till att det händer i deras hemland. Nu tog jag bara Rumänien som exempel, detta pågår överallt och vi får inte glömma bort att vi faktiskt har en hel del svenska medborgare som också tvingas till att tigga för att överleva. Många av de motsättningar vi har i landet i dag kommer ifrån frustrerade Svenskar som har svårt att bland annat hitta bostäder och så kommer flyktingar och flyttar in i lägenheter och bostäder medan de svenska medborgarna får vänta i åratal. De ser hur det byggs flyktingförläggningar medan det inte byggs vanliga hyresrätter. Och om det byggs nya hyresrätter så blir hyran så dyr att man inte har råd att flytta dit. Att själv kämpa med räkningar och inte ha råd med något och så se flyktingar med nya kläder skapar ännu mer irritation och motsättningar. Att sedan de får samma summa pengar som en svensk medborgare på socialbidrag glöms bort. Men har man bott här har man skaffat sig utgifter i form av tex studielån, abonnemang, prenumerationer, försäkringar m.m. Vi bor oftast själva medan flyktingarna slussas in 3-4st i en tvåa, ofta utan att ens känna varandra innan. Så vi svenska medborgare har högre utgifter så trots samma beviljade bidrag från soc räcker våra pengar till mindre. I mitt fall har jag dessutom djuren som tuggar pengar. Jag missunnar inte flyktingar deras bidrag och om de köper ny mobil, so what? , de hade ju ingen gammal och man får billiga mobiler  i dag om man tar ett abonnemang till så vad är det att vara bitter över?? De måste ju kunna prata med familj, myndigheter och vänner. Delar man dessutom bostad med flera andra blir boendekostnaden mindre och man får mer pengar över till att köpa kläder och tvingas inte att köpa gammalt. Och om man har möjligheten att köpa nytt är det många av oss som gör det. Jag är dock en secondhand/loppis-gillare så även när  jag har jobb så köper jag mycket begagnat och lägger hellre mina pengar på djuren och mina vänner. Det är en fråga om prioriteringar. Jag skulle säkert ha kunnat ordna en ny telefon när jag jobbade, men jag prioriterade bättre mat och unna mig något kul istället. Många av de svenska medborgare som säger ”jag har inte råd” skulle ha råd om de prioriterade om sina pengar och tänkte efter vad de handlade för något. Att ha ont om pengar gör en väldigt medveten om vad man handlar och går man då in på DollarStore när det sitter en tiggare utanför och man kommer ut med mer saker än man tänkt sig istället för att ge några kronor till tiggaren utanför så kommer det dåliga samvetet och sparkar en i magen och man spontanreagerar med irritation.

Nu när jag vet varför jag blir irriterad blir jag inte irriterad av att se tiggare överallt. Men jag känner ändå ett obehag varje gång jag går förbi och inte har råd att ge något. Låtsas att inte se dem för att jag tror att jag känner mig mindre skyldig då. Men istället känner jag obehagsklumpen i magen och önskar att man vann en miljon på lotto så man blev av med sina skulder och kunde hjälpa sina medmänniskor. För det är just det som allt handlar om, dessa tiggare är våra medmänniskor. De finns, de gnager på vårt dåliga samvete och de behöver vår hjälp. Alla gör vad de kan för att hjälpa varandra så blir hela världen en bättre och hoppfullare plats att leva på.

En av dessa saker som återställer min tro på mänskligheten är Musikhjälpen. Just som jag gett upp hoppet och tron på att människan är god så kommer musikhjälpen mitt i vintermörkret och lyser upp och sprider hopp om att vi faktiskt kanske kan skapa en ljusare och varmare värld.

”Lever på hoppet” säger man ju och det är väl det man måste göra. Kämpa för att hålla hoppet vid liv och arbeta för att förändra sig själv till en bättre människa och kämpa för att förändra samhället till en bättre plats med mer kärlek och omtänksamhet och empati. Det är något vi alla vinner på i längden. Det jobbigaste är nog att se sig själv i spegeln och vara helt ärlig. Våra fysiska fel och defekter är vi snabba med att kritisera ”usch jag har så ful näsa”, ”fy vad jag är fet” osv, men vårt inre är vi inte lika noga med. Det är där vi alla måste börja vår resa. Om det man gör och kämpar för inte kommer från hjärtat så ger man snabbt upp och säger ”det går inte”. Men om man kämpar för det man VET är rätt och riktigt och man känner i hjärtat att man är på rätt väg så ger man sig inte i första taget. Men förändringen måste komma inifrån och det är jobbigt och ofta smärtsamt och man blir aldrig någonsin fullärd.

Detta blev nog ett av mina längsta inlägg här, jag hoppas du orkade läsa hela 😀

Nu ska jag äta en pepparkaksmuffins och dricka en god kopp te. Man måste njuta av det man har när man har möjlighet för att orka med att leva. Se de små varma sakerna i vardagen så orkar man med när släggan kommer tillbaka och vill ha ner en i skorna. God jul på er om vi inte hörs före 🙂

 

Comments (1) »