Archive for Okategoriserade

Knäckt av vården 

Hur kan det vara möjligt att den vård som jag trodde var till för att hjälpa mig på fötter istället är den som tar knäcken på mig? Var det bara jag som var naiv och trodde vården fanns för att hjälpa mig bli frisk och fungerande? Är det bara jag som är om och okunnig när jag trodde vården skulle hjälpa och inte stjälpa? Just nu känns allt bara kolsvart och meningslöst. Försöker desperat hitta något att klamra mig fast vid för att orka leva vidare men hittar inget. Så vad har hänt?

Jag lider av värk. Dels i leder och sedan har jag en värk i kroppen som kommer och går och den värken tar knäcken på mig. Ni vet hur det känns när man har feber och det värker i muskler, leder och huden? Det gör ont om katterna hoppar upp i famnen osv. När jag får den typen av värk är jag i stort sett sängliggande. I dagsläget har jag den värken 2-4 dagar i veckan. Juni hade jag en bättre period och hade låg nivå på ledvärken och få såna där ”febervärkdagar” (nej, jag har inte feber för jag kollar tempen de dagarna, men jag är totalt orkeslös och allt värker). Jag känner att jag har inget liv, jag kan inte planera något för jag vet aldrig när värken ska slå till. Jag får inte gjort det jag vill ha gjort här hemma. Jag kämpar på och försöker träna och göra min sjukgymnastik osv. Men värken äter upp mitt liv. Vissa dagar kan jag träna och jag orkar göra saker hemma och då blir jag glad och försöker alltid passa på och göra något roligt också och inte bara alla ”måsten”. Så kommer värken. Och är det så jag får en ”febervärkdag” så slår humöret i botten och jag känner mig värdelös och livet blir mörkt och jag ser ingen framtid. Jag är 42 år, 43 i november, folk i dag blir ofta 80-90år. Det skulle innebära att jag har halva mitt liv kvar. Är det så här jag ska ha det i 40 år till? Ledvärken har jag haft i många år med inflammerade leder, pronaxen, naproxen, kortisonsprutor, liniment, voltarensalva osv. Men den blir värre, fler och fler leder inflammerar för var år som går trots hjälp av sjukgymnast och egen träning. Och numera har jag fått den är ”febervärken” som jag inte ens vet vad det är. Orkar inte ha ett liv som ser ut så här! Jag är en kreativ Pippi Långstrump i vanliga fall men numera är Pippi död och Ior har tagit över mitt liv helt. Vet knappt hur man ler nå mer. Tvingar fram någon slags grimas och låtsas. Men det är så jobbigt att låtsas så jag håller mig hellre hemma ensam. Den här veckan kände jag desperationen slå till. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG!!?? Jag blev ju sjukskriven med utmattningssyndrom i Februari och de tog bort min arbetsplats i April så jag är arbetslös och sjukskriven. Pengarna räcker inte så fast jag dragit ner på allt (snålar med ström, dragit ner på försäkringar, tagit bort min livförsäkring, köper bara billigaste maten som finns men är gluten och laktos allergiker så blir dyrt ändå, inga prenumerationer osv osv). Varenda månad tvingas jag sälja saker (äger inget av värde men försöker få in lite småkronor här och där så jag har till mat och bensin så jag kan åka till sjukgymnaster, handla, kuratorn osv). Jag tvingas tigga av släkt och vänner för att ens överleva varje månad. Att vara sjukskriven är ingen dans på rosor och jag är inte sjukskriven för att det är så kul. Att ha värk äter upp mitt liv. Både mentalt, kroppsligt och ekonomiskt. Desperat bad jag läkaren att få veta vad det är för fel på mig. Men inga prover är entydiga och han kläckte ur sig en massa underliga saker men kort sagt han vet inte varför jag har värk. Tiden tog slut som jag skrev om i förra inlägget. Kompisarna manade mig att inte ge upp så jag fick tips om verktyg som finns inom vården för att hjälpa såna trasiga typer som jag. Och jag bokade ny tid för att försöka få förlängd sjukskrivning och få tillgång till verktygen och kanske få ordning på mitt liv igen. Verktygen jag pratar om är något som tydligen heter smärtskola som hjälper en att leva och hantera värken och det andra är KBT för att hantera stressen. Min tanke är att om den här ”febervärken” kom efter mitt utmattningssyndrom och även den förstärkta ledvärken kom efter utmattningssyndromet så borde de gå att påverka värken genom att bättre kunna hantera stressen. Låter väl logiskt? Jag orkar inte ha värk jämt!! Jag har inget liv! Orkar inte umgås med folk för det känns som alla runt omkring är totala idioter. Orkar inte prata för värken tar upp all ork, all vilja och allt som är levande i mig. Om ni skulle träffa mig en smärtfri dag och en dag med värk så är det som dag och natt. Smärtfri = glad, idéspruta med massor av vilja och energi och social. Värk= arg, irriterad, tyst, ingen ork, ingen vilja, gråter, isolerar mig för jag orkar inte med folk. Och när man har värk mer än man har bra dagar så tröttheten efter ett värkskov äter upp den bra dagen också.

När jag grät hos läkaren för det känns så tröstlöst med den här värken och jag försökte förklara att jag inte har något liv nå mer. Jag har värken som äter upp allt. Jag orkar inte med folk, jag orkar inte göra något, jag blir så otroligt trött av ”febervärksdagarna” och jag har isolerat mig och ekonomin är i botten. Begärde att få gå smärtskola och KBT mot stress för att få en chans att komma på fötter och kunna leva igen. Jag har massa roliga saker jag vill göra här hemma men kroppen skriker ifrån. Jag orkar inte ens sköta en normal vardag!! Fick till respons att jobb hör till vardagen och jag måste ut och söka jobb igen. Jag fråga hur då? Jag är sängliggande med ”febervärk” 2-4 dagar i veckan VARJE VECKA! Det blir karensdag karensdag karensdag, vem i hela friden vill anställa någon som de inte vet om de kommer till jobbet nästa dag? Och hur ska jag överleva om jag kanske har tre karensdagar på en arbetsvecka??  Arbetslösheten är ändå rätt hög så vilken arbetsgivare anställer en så här osäker arbetskraft när de kan få en pigg 22 åring som gör på en dag vad jag gör på två veckor?? Men han menade på att det går att  förhandla bort karensdagen hos arbetsgivare…. Jaha?? Men blir jag friskskriven så går jag på a-kassa. Och enligt AF ska jag sjukskriva mig om jag är för sjuk för en arbetsintervju tex. Det gör karensdag karensdag karensdag… på en a-kassa. Vad ska jag leva av? Har redan dragit ner på allt jag kan dra ner på! Frågade om och om igen varför jag inte kan få remiss till smärtskola och KBT mot stress för att bli så bra det går och vill ha en utredning på varför jag har ont. Tycker inte det är för mycket begärt, eller? Men återigen tog tiden slut och jag fick ingen hjälp istället blev jag friskskriven på 50% ….

Allt känns så svart men jag ville inte ge upp så jag gick förbi receptionen och bokade en telefontid med läkaren för att fortsätta kämpa och få en klarhet i hur i hela friden han tänker när hans respons på mitt ”jag har inget liv nå mer på grund av värken” är att friskskriva mig på 50% och skicka ut mig att söka jobb när jag inte ens orkar med min vardag och åter igen kräva smärtskola och KBT mot stress.

När jag kom hem och i väntan på eftermiddagen när han skulle ringa satt jag bara och grät. Allt känns nattsvart. Jag har inte ens rena kläder nå mer för jag har inte ork att tvätta. Tvätt maskinen är på övervåningen så det blir en massa spring i trappan och då blir mina knän varma på nolltid trots att jag äter arcoxia varje dag. Det bränner i knäna och då och då skär det till och knäna viker sig i trappan. Och så blir höften varm och ömmar så jag haltar. Så jag har inga rena kläder. Inga som passar i alla fall. Trots att jag försöker träna och har bra med muskler i ben och armar tex så blir man deprimerad när värken slår till och tröstäter. Så känner mig bara fet och ful. Solen kan skina och vädret vara underbart och det enda man vill är att ta en långpromenad med voffen men kroppen säger nej. Man försöker ändå bara för att bli varm i lederna och halta och då kommer ryggskottet som ett brev på posten… nej, jag menar inte att det är försenat utan det är ett uttryck som har betytt att det är något som helt säkert kommer… kom på att det ordstävet inte stämmer sedan post nord tog över. men det är en helt annan sak.

Var var jag? Jo, jag satt bara och grät och kände inte för att leva kvar och pratade med vänner på FB chatten och bad om råd. Ringde till AF och frågade vad jag skulle göra med tanke på kommande karensdagar mm. Fick råd och tips av en underbar kvinna som också lider av värk (men hon har fått hjälp med hanteringen) och kände mig lite mer hoppfull. Hon påpekade också att eftersom jag är arbetshandikapp klassad redan så finns det mer möjligheter för AF att gå in med hjälp i form av utbildning m.m. Tankarna kom igen: verktygen för att jag ska få ett bättre liv FINNS inom vården, Det FINNS smärtskolor det finns KBT det FINNS färdiga verktyg, det måste väl gå att få det hjälp som redan finns?

Sedan kom nästa smäll. Ringde till FK för att höra om de hade något förslag, någon idé om hur jag skulle gå vidare, hade de något slags rehabtankar eller vad som helst? Fick till svar att jag varit sjukskriven så länge att jag inte kommer få sjukpenning från måndag. Enligt deras bedömning ”borde jag vara frisk nu”. Inte en titt på hur jag mår utan bara stirrar på tiden jag varit sjukskriven. Även om läkaren friskskriver mig på halvtid så är det inte troligt att jag ens får de där 50% sjukpenning. Jag tappade fotfästet igen.

Marken bara försvann under mina fötter. Så jag ska tvingas överleva på a-kassa 50%  och där kommer det bli karensdagar, det vet jag redan nu, och sedan inte få något från FK för de övriga 50%?? !! Detta innebär att hur jag än kämpat med ekonomin fram till nu så kommer det bli ÄNNU värre!?!? HUR DÅ? Jag ser ingen utväg, jag ser ingen möjlighet att leva kvar. Jag vet vilken mardröm det är att slåss med Soc och vet hur deras normer ser ut och jag vet hur lite de är förankrade i verkligheten. Jag vet hur svårt det är att få ett jobb när man är frisk, men jag är sjuk med värk och vet hur kämpigt det är. Tröstade mig med att jag redan sedan tidigare är arbetshandikapp klassad på grund av min axel, mina höfter och min PPP (hudsjukdom). Det innebär att en eventuell arbetsgivare får bidrag för mig beroende på hur trasig jag är. Jag kan få mer stöd och hjälp från AF med att komma vidare och hitta ett jobb. För mig är arbetshandikapp klassningen en klar fördel. Det enda vapnet jag har när jag söker jobb är att jag är billigare än den där peppiga 22 åringen. Jag är kanske inte snabb och pigg och glittrig men jag är billigare.

Så ringde då läkaren på eftermiddagen. Jag ska få remiss till röntgen för min höft, så långt är det väl bra, MEN angående smärtskola skulle han ”tänka på det” och angående KBT hette det att jag skulle prata med min kurator (hon är underbar förresten och lika så min ordinarie sjukgymnast). Men sist jag nämnde det med KBT för min kurator så sa hon bara ”kolla på nätet”. Jag fixar inte sånt, jag behöver en levande människa som lär mig, som visar mig, som förklarar. Så jag kände mig bara mer uppgiven igen. Runt slussad i en catch22.

Och som att inte det var nog så kom nästa smäll… Han ifrågasätta min arbetshandikapp klassning!  Han menar på att han inte kan hitta någon motivering till att jag ska ha den!! Jag blev så chockad att jag inte fick fram någonting! Jag har inflammerat i höften ätit pronaxen, naproxen fått kortisonsprutor m.m. i höft och axel i flera år! Jag behöver mitt intyg på att jag är trasig för att jag ens kunna neka jobb där jag vet att inte klarar! OCH jag behöver möjligheten att kunna få hjälpmedel från AF för att klara ett jobb! Mitt förra jobb fick jag en specialstol där jag kunde sitta eller stå och allt möjligt och ett bord som gick att höja och sänka så jag kunde variera hela tiden och efter vad kroppen sa. Tar han bort något för att han inte hittar i journalerna så är jag totalt rövknullad av vården.

Jag går hos sjukgymnast varje vecka, och i vanliga fall hos kuratorn varje vecka, men hon har varit borta nästan hela sommaren, men jag får inte ens de övriga hjälpmedel som finns så jag kan klara min egen vardag ens. Men jag måste ut och söka jobb nu i det skick jag är och dessutom tänker läkaren ta bort det stöd jag kan få från AF med att söka jobb när man är trasig och ovanpå det så tycker FK att jag är frisk.

Jag ser ingen framtid, jag ser inte ens hur jag ska överleva räkningarna i september! Jag ser inte en enda ljusglimt. När jag ser framåt ser jag bara 40 år av mer och mer värk och sjukskrivningar och soc. Jag kommer leva ensam, isolerad utan möjlighet att ta mig upp på fötter. Jag kommer få sälja det lilla jag äger och har. Och djuren, som är det ENDA som ens får mig att försöka kämpa lite, måste jag nog avliva eller försöka hitta nya hem åt. Jag kommer sitta ensam, utblottad och glo i en vägg resten av mitt liv. Inga pengar, inget jobb, inga vänner (orkar inte med folk som sagt), inte mitt älskade hem… ser bara en svart misär när jag försöker lyfta blicken och se framåt.

Jag gick till vården för att få hjälp med min värk. Få hjälp att hantera den så jag åtminstone klarar min vardag med matlagning, tvätt, hundpromenader och städning och kanske något kul mellan varven. Istället har jag inte sovit en blund på snart två dygn, jag gråter gråter och gråter. Magen bråkar och jag mår illa. Försöker äta men allt smakar papper. Jag överlever inte på 100% sjukpenning så hur ska jag klara mig på 50% a-kassa? Jag vet inte när jag har köpt kläder senast. Jo förresten, jag köpte ett par promenadskor på rea för mina gamla gick sönder i sömmarna efter 4 års stadig användning. Men fick låna av mitt ex för att göra det.  Jag vet av erfarenhet hur fort man stämplar ut och hur fort ersättningar försvinner. VILL ha ett jobb men med min kropp är mina möjligheter begränsade. Jag har försökt som städerska i ren desperation för jag behövde jobb men var inflammerad hela tiden. Bet ihop och tog mig igenom vikariatet men sedan var jag helt trasig. Fick ett annat vikariat som personlig assistent (ett jobb jag älskar) men där ska ju jag anpassa mig efter den som behöver hjälp och inte hon/han efter min trasiga kropp. Nattskiften går ganska bra men då är det långa pendlingsavstånd utan bussar och mina höfter klarar inte att köra bil så mkt. Jag ÄLSKADE mitt jobb på posten (men det var 4 år sedan när allt fungerade) men trots att det bara var ett vikariat så klarade inte min axel och min högra höft av det i slutändan. Har provat det mesta och vet hur kämpigt det är på arbetsmarknaden och tar de bort min handikapp klassning för att han inte hittar i journalerna (hälsocentralen/ vårdcentralen har bytt ägare m.m.) så är jag riktigt i skiten. Mitt enda hopp att hitta ett jobb där jag fungerar utan allt för mkt sjukskrivningar är ett ordentligt stöd från AF. Känns bara så hopplöst. Orkar inte kämpa mer för hur mkt jag än kämpar och försöker så blir det bara värre. Önskar jag hade en tidsmaskin och gå bakåt och börja om från när jag var övre tonåren och KRÄVT rätt hjälp redan då.

Är det verkligen så här mitt liv ska se ut? Är det så här det ska vara kommande 40 åren? Då orkar jag inte vara med. Orkar inte gråta mer, orkar inte ha värk mer, orkar inte vara fattig mer.

Jag ska bli politiker. De kan köra för fort och få 1,5 miljoner i avgångsvederlag. Så som jag dragit ner på mina utgifter i dagsläget skulle 1,5 miljoner räcka resten av mitt liv. Så vem röstar på mig??

Ha en bra fortsättning på helgen folket

hälsningar från en Dweia utan framtid.

Leave a comment »

Utan att veta vad som är trasig är det svårt att laga det

mina dygn är upp och ner, mitt liv är ett helvete, mitt humör är kört i botten, min kropp är trasig, min ekonomi är körd i botten, ändå ska jag behöva slåss för att få en utredning av min värk så jag kan bli bättre??? Borde inte det vara en självklarhet för en vårdcentral att vilja göra sina patienter friska så de kan gå ut i arbetslivet igen och fungera??? Jag är inte sjukskriven för att det är så jävla kul att aldrig ha pengar, att alltid ha ont, att alltid må skit och att gråta fler dagar än jag ler. Jag springer inte till läkaren för att det är så kul. Jag springer till läkaren för att bli hörd och få hjälp inte för att bli ignorerad och till slut utkörd utan hjälp för att nästa patient ska in. Hur blir jag hjälpt av att läkaren sitter hela patienttiden och berättar om hur all värk är en radio i skallen och den har en volymknapp. Blir inte friskare av det. Jag försöker få hjälp att klara min vardag! Jag vill ha hjälp att bli FRISK eller åtminstone ha fler fungerande dagar än dagar med värk. Jag trodde det var en rättighet att få reda på vad det är för fel på mig! Om man inte vet vad som är fel är det väldigt svårt att bli frisk. Det är som att ha en krånglande bil och byta tändstiften och tro att det ska bli bra utan att ha kollat. Kollar man inte så ser man inte att bränslefiltret är igenkleggat. Jag är så trött ledsen och frustrerad. JAG VILL HA ETT LIV IGEN!!! Jag vill ha fler värkfria dagar än dagar med värk. Jag vill kunna fungera. Jag vill kunna jobba och tjäna pengar så jag slipper tigga, låna och sälja VARJE månad för att överleva. Jag är inte sjukskriven för att det är roligt. Men hur får man läkare att lyssna??? Jag går på knäna nu! Sedan sitter styrande och babblar om att läkare ska säga nej till patienter som behöver bli sjukskrivna för att det kostar för mycket. MEN GE MIG RÄTT HJÄLP SÅ JAG BLIR FRISK! Eller åtminstone kan fungera någorlunda normalt. Får man rätt hjälp i rätt tid så slipper man oftast långa sjukskrivningar. Men jag har fortfarande uppenbarligen inte rätt hjälp. Varit sjukskriven sedan februari nu i ett sträck. Och mängder med gånger innan dess och för var år som går blir det värre. Är det för mycket begärt att vilja veta vad det är som är fel?? Man har inte värk utan att det är något som inte står rätt till eller hur? Orkar inte mer. Känns som man pratar och pratar utan att bli hörd. Jag är 42, jag har halva livet kvar. Är det så här resten av mitt liv ska se ut så vill jag inte vara kvar mer. Men hur får man läkarna att lyssna? Har ny tid till samma läkare i morgon men jag har ont i magen för att gå dit. Jag orkar inte mer.

Leave a comment »

Att vara eller inte vara….

Att vara eller inte vara bland folk när man är utbränd är en fråga som delar folk i två grupper. Jag är i grupp ett som säger: Orkar inte vara bland folk mer än i små doser. Grupp två säger att man måste vara bland folk.

Nej, jag orkar inte vara bland folk mer än då och då och då är jag dödstrött efteråt. Och framför allt orkar jag inte när folk som inte vet något om mig eller mitt liv kommer fram och låtsas veta en massa saker. Som i dag, en tant kom fram till mig och började prata om att man inte behöver vara sjukskriven för utmattnings syndrom (som det så fint heter numera när man smäller in i den berömda väggen) det är bara att äta piller och gå på gymmet. Hon var betydligt mer kränkande än så där men orkar inte citera helt för det är inte det som är poängen. För det första så har hon inte en aning om vad jag gått igenom de senaste 5-6 åren och även före det, för det andra vet hon uppenbarligen inget om att vara utbränd, för det tredje så orkar jag inte hela tiden förklara och rätta folks missuppfattningar och förutfattade meningar om saker och ting. Oftast säger jag bara att jag är sjukskriven om folk frågar och undrar de varför säger jag bara att jag har problem med ryggen och lederna. Enklast så för sånt förstår folk. Visst, jag har ont i ryggen och mina leder och då framförallt höfter och vänster axel men det som är absolut jobbigast är den här enorma tröttheten. Jag har nu varit sjukskriven i ca tre månader och det blir bättre. Men det går oerhört långsamt. Jag kan ta som exempel i början så grät jag varje gång jag var tvungen att åka iväg och göra något ärende eller handla. Jag fick sån otrolig ångest och visste knappt vad jag gjorde. Grät flera gånger om dagen därför att ihop med att gå i väggen så känner man sig värdelös som inte orkar. Man känner sig som en usel människa för att man inte klarar mer. Man skäms över att inte klara mer. Man kommer inte ihåg någonting, allt värker, man är bara stressad, förvirrad och rödgråten. Min största utmaning är att lära mig att inte stressa. Inte helt lätt för någon som varit i konstant maxad stress år in och år ut lääänge. I dag när jag lärt mig känna igen symptomen mer så ser jag att det här har börjat redan 2010 om inte ännu tidigare. Men jag har bara kört på och livet har gett slag på slag men jag har bara malt vidare och gått vidare på ren envishet. Tillslut tar det bara stopp. Min sista droppe var när jag efter allt slit ändå får reda på att 4H tar bort den heltidstjänst jag hade trots alla planer och allt vi redan genomfört. Det var sista droppen, det som slutligen gjorde att benen sluta fungera och bördan blev för tung.

 

Så vad gör jag nu för att gå vidare och för att bli pigg och glad och hitta mig själv igen?

Jag går hos sjukgymnast för att få ordning på kroppen. Det går långsamt men stadigt åt rätt håll. Ibland gör jag för mycket och får inflammationer igen så måste tänka efter och bromsa mig själv fast det finns så mycket som behöver göras. Jag går hos kurator och försöker lära mig att inte stressa och att förlåta mig själv för att jag gått i väggen. Så just nu försöker jag lära mig att ta det lugnt. Inte lätt när man kört på i 200 km/h år ut och år in. Minns inte om jag skrev i förra inlägget om det här med mina hobbies. Jag har alltid älskat att läsa och i normalfall kan jag lätt läsa ca 500-1000 sidor om dagen om tiden finns. Men när jag smackade in i väggen klarade jag inte ens av att läsa en serietidning för jag kunde inte fokusera så länge som krävdes. Jag lånade en bok på bibblo för jag tänkte varva ner med läsning. Jag har fått låna om den två gånger redan för jag har inte klarat av att läsa mer än ett par sidor om dan och inte ens varje dag. I går kunde jag läsa två kapitel innan jag inte klarade att koncentrera mig mer. Men sedan var jag helt slut och sov massor. Men det är ändå ett tydligt framsteg även om det är lååångt kvar innan jag är på benen helt. Det är faktiskt fruktansvärt svårt att lära sig att ha tålamod med sig själv. Det är svårt att acceptera att man faktiskt inte klarar allt man vill eller behöver göra.

Förra veckan var jag till Gällivare på torsdagen och köpte ny sele till min tik och handlade mat och lite andra ärenden. Hälsade på en kompis och drack kaffe och pratade lite. Låter väl som en chill dag?  I normala fall hade jag sagt att det var en lugn och skön dag, men i det skick jag är nu så var jag totalt slut när jag skulle hem. Körde fel väg på två ställen för jag fick totala hjärnsläpp för jag var så trött. Jag har ju jobbat i Gällivare fram till sista mars 2015 och bott i Malmberget osv så jag KAN samhället jag vet var allt finns och jag hittar… Men inte nu. När jag är trött vet jag knappt vad jag gör. Klarar inte av att hålla fokus. Stannade i Svappis på hemvägen och tankade bilen. Sedan hoppade jag in och la ner nycklarna i väskan och försökte starta bilen med mobilen. Såna saker gör mig rädd. När jag väl tagit mig hem och ätit middag så gjorde jag et jag var tvungen till som att ta hand om djuren och allt sånt. Men sedan sov jag bort i stort sett hela fredag och lördag. Söndag var jag igång lite men sov mest. I dag (onsdag) kände jag mig lite piggare igen och for för att handla och föra saker till ÅVC. Men utanför affären träffade jag den där kvinnan som inlägget började med. Förutom att förolämpa mig så kände jag mig bara urlakad och trasig så jag orkade inte gå in på affären utan vände tillbaka till bilen och bara satt och stirrade genom rutan ett tag innan jag klarade att åka hem igen. Sakerna som skulle till ÅVC får vänta till nästa onsdag och handlandet får vänta till fredag eller något. Har sovit en timme efter att jag kom hem. Ändå gjorde jag inte något annat än att träffa en oförstående kvinna. Men det äter upp den lilla energi jag lyckats samla ihop. Så jag håller mig borta från folk tills jag har mer ork. Jag träffar folk ibland och i små doser och när jag själv känner att jag orkar. Jag känner mig inte isolera och ensam för jag har vänner och sms + chatt fungerar bättre, där kan jag läsa och svara när jag har ork.

Jag är inte döende, jag är inte deprimerad jag är bara totalt slutkörd, trasig och utsliten. Det kommer ta tid, om en någonsin, tills jag är på fötter igen. Det är på väg men det går långsamt och jag får bakslag. Och det är inte som kvinnan sa: ”Det där behöver man inte vara sjukskriven för  det är bara att ta piller och gå på gymmet. Går du ner i vikt så kan du jobba igen och livet är inte tungt det bara lär dig saker”…..

Det är lustigt att folk som inte vet ett skit om mig ändå kan yttra sig om hur livet är….. Blir ständigt lika förvånad.

Leave a comment »

Värk i kroppen eller i själen…

Varför har vi så mycket lättare att erkänna att vi har värk i leder eller huvudvärk eller annan typ av fysisk värk men så svårt att erkänna värken i sinnet?

Det är lättare att visa brösten än att visa hur man känner.

Psykisk Ohälsa… Visst låter det otäckt? Och för många av oss går tankarna till psykiatrin och det är ännu inte helt avdramatiserat i samhället, utan många tänker på tvångströjor och våldsbenägna personer. Men det är långt ifrån sanningen.

Utmattningssyndrom, utbrändhet och annan psykisk ohälsa sprider sig som en löpeld över landet. Och många av oss skäms över att vi inte orkar mer.

Ja, jag är en av alla de människor som hittat den berömda väggen.

Efter många år med dålig ekonomi, krångliga förhållanden, inget fast jobb utan ständigt stressen att hitta nytt jobb, inte veta vilken inkomst man kommer ha månad för månad, aldrig kunna planera, haft hand om min sjuka och dementa pappa de senaste 5 åren, omställningen att bli mamma åt sin egen pappa, mycket strul med vården för att pappa skulle få den vård han behövde, tjorv med hemtjänsten, ständiga skador på huset, problem med bilen och min egen ohälsa har satt sina spår. För ca ett år sedan fick jag en tjänst på ett år men blev lovad att den skulle förlängas senare och att jag var så duktig och bra så de ville absolut inte förlora mig. Just som jag äntligen efter 20 år kunnat göra en budget och börjat känna att jag fått styr på mitt liv blev pappa hastigt sämre och avled. Med hans död kom osäkerheten över framtiden fram igen och ständig press att prestera och producera på jobbet och en inkonsekvent chef gjorde mitt drömjobb olidligt. Jag gick på knäna, glömde hur man ler, talade om det gång på gång för chefen att det var för mycket jobb och fick till svar att så skulle jag inte känna men att jag måste öka. Hur skulle jag kunna öka utan att få resurserna? Det är som att någon får  i jobb att skotta en fotbollsplan med över 1 meter snö men inte få någon spade att skotta med, och när man sedan är sönderfrusen, trasig får man skit för att den inte är jämn. När jag förklarade att jag gick på knäna och jag behövde hjälp att gå vidare och att jag inte kunde göra allt ensam (jag är dessutom lönebidragare pga värkande leder och annat) och att min värk blir sämre av all stress fick jag till svar att jag skulle dra ner bara för att i nästa mail få order att öka upp. Julen kom och jag orkade bara sitta. Jag satt och låg hela jul- nyår och orkade inte träffa folk. Kunde sova 16 timmar, gå ut med hundarna och sova 4 timmar till osv. Men ändå lika trött. Tog ut ledighet, blev förkyld och blev sjukskriven. När jag totalt utsliten och trasig tog mig till jobbet igen så fick jag beskedet som var sista droppen för att jag skulle rasa totalt:

De kommer inte, trots löften, förlänga min tjänst.

Allt jag slitit för är totalt bortkastat. Där låg jag utsliten, trasig och bortkastad. Allt värkte och jag orkade inget alls. Blev sjukskriven och fick en hel del remisser. Trots att jag redan i maj började vinka åt min chef att jag inte hann med allt som behövde hinnas fick jag ingen respons. Samtidigt pressen att få ihop det ekonomiskt för föreningen för att annars skulle jag inte ha något jobb. Sedan hade jag min privata ekonomi också att få styr på efter 20 år utan stadigt jobb. Och så lägger vi på pappas död, bouppteckning och osäkerheten över bodelning, min älskade gamla hund blev sjuk m.m.

Nu är jag en trasig, arbetslös medelålders kvinna med konstiga utbildningar. För ett år sedan var jag lycklig på mitt nya jobb och att kunna vara mer med pappa och jag såg ett ljus i lutet av tunneln. Istället blev det bara allt mörkare. Så nästa gång någon säger ”nu kan det inte bli värre” så kommer jag slå dem i skallen med en slö abborre. Det kan alltid bli värre.

Jag klarar inte ens de mest normala saker. Om jag ser att jag måste åka och handla mat så har jag ångest över det i flera dar och väntar tills jag inte har en matbit i huset. Går hos kurator och har fått nya värktabletter för mina leder. Jag pratar med andra med samma problem, jag har tid hos sjukgymnasten för att få mer hjälp. Men det här tar tid.

Tid som samhället inte har råd att ge mig.

Jag klarar knappt av att åka och handla men ska samtidigt orka med att ge mig ut på en kall arbetsmarknad. Göra reklam för mig själv och tala om hur bra jag är när jag i verkligheten bara känner mig trasig. Vet hur svårt det är för fullt friska och unga människor att få jobb. Hur ska jag som är trasig och känner mig som 95år kunna hitta ett som jag dessutom klarar av?

Och jag liksom många andra som knallat rakt in i väggen kämpar också med att man skäms över att man inte orkar mer. Att bara ta en dusch är ansträngande. Man har svårt att förstå hur saker man annars tagit för självklara, som att klä på sig, kan vara så betungande. När jag säger att jag inte orkar så handlar det inte om lathet utan jag klarar verkligen inte att göra en viss sak. När någon säger att de inte orkar dra en långtradare med motorstopp så accepterar vi det utan att blinka. Men när någon som lider av utmattningssyndrom får ångest av att gå och handla så står folk som frågetecken och tycker att man överdriver. Man är trött trött trött och bara att duscha gör att man sitter utmattad och orkar inte mycket mer på länge. Jag är på bättringsvägen nu men det går oerhört långsamt. Något som skapar frustration och det i sin tur ger bakslag. Och jag har ju samtidigt en massa andra problem att hantera samtidigt som man är för trasig för att orka med ens vanliga vardag.

Kan inte koncentrera mig för fem öre. Bara att följa ett avsnitt av någon av mina favorit tv serier som tex Grimm är för svårt så jag måste se både originalet och reprisen för en chans att hänga med. Jag som ÄLSKAR att läsa och skriva klarar inte av att läsa en bok. Att skriva det här har tagit mig lååång tid för jag måste göra annat emellan för huvudet hänger inte med. Jag tycker om att köra bil men kan inte göra det av tre anledningar 1) pengar 2) mina höfter 3) kan inte koncentrera mig så är total fara! Kör bara när jag absolut måste. Förra veckan när jag körde till grannbyn för att gå på apoteket så glömde jag plötsligt av hur man växlar. Något man gör utan att ens tänka var plötsligt omöjligt. Jag fick panik och skulle stampa ner bromsen för att stanna och samla mig men gjorde fel och stampad gasen och höll på att köra åt fanders helt. Fick till slut stop på bilen och gick ut och andades och gick runt lite och tänkte bara på att andas. In och ut, in och ut, in och ut. Tillslut slog hjärtat normalt och illamåendet och ångesten hade släppt och jag kunde köra vidare. Nej, det finns inga allmänna transportmedel.

”men det är väl bara att gå och lägga sig i tid då” får jag som svar när jag säger att jag är för trött för något. Men det handlar inte om det. ”Det hjälper inte att sova när det är själen som är trött” hittade jag en Meme som sa och det säger det väldigt bra. När man har slitit ut kroppen finns det till viss del utbytbara delar, värktabletter mm. Men när det är själen som är utsliten tar det tid. Tid är i stort sett det enda som hjälper. Förståelse från omgivningen underlättar men ingen annan kan göra mig frisk igen. Det kan bara tiden göra. Man kan få verktyg av kurator och man kan få hjälp med alla fysiska problem som dyker upp när man är stressad och trasig. Men det största jobbet måste man göra själv.

Man är väldigt skör och hudlös. Minsta lilla puff gör ont. Minsta lilla någon säger eller gör värker.

10437433_933080000143552_7024835991010152163_n

Översatt står det ungefär ”smärta förändrar folk, det får dem att ha mindre tillit, övertänka mer och stänga ute folk.” Och det stämmer. Man orkar inte med folk. I mitt fall är inte det värsta biten eftersom jag alltid haft perioder när jag behöver vara själv. Det är mycket lättare att umgås med folk via sms, chatter och mejl än att träffa dem på riktigt. Blir det jobbigt att prata kan man bara logga ut eller sluta läsa. Man behöver inte duscha eller låtsas vara glad på en chatt. Man kan sitta och storgråta så man knappt ser skärmen men ändå skriva knasigheter så alla tror man mår bra och är glad.

Att man har en trasig själ syns inte utanpå.

Oftast inte i alla fall. Ska ta ett exempel. Jag brukar färga håret eller bleka det med jämna mellanrum. Nu har jag inte gjort det på ca ett år för jag har inte orkat. En dag när jag skulle gå och duscha så kände jag mig tillfälligt lite piggare så jag färgade håret. Tog en bild innan jag gick på toa och färgade och hade inte glasögonen på. Satte på mig lite smink när jag var klar och tog en bild med låg upplösning och hade glasögonen på. Glasögonen hamnar så de döljer det mörka under ögonen. Jag spärrade upp ögonen lite och satt så fönstret och ljuset utifrån speglades i ögonen. Det var alltså ca 1 timme mellan före och efter bilden. Ändå fick jag höra saker som att vad bra att jag blivit frisk. Ett foto med smink, rent hår och ett fejkat smile kan lura de flesta. För hur man mår inuti och vad man känner och tänker syns inte utåt. Min PPP är så ful så jag döljer handflatorna och fötterna och andra utslag mm pga stress döljer man med kläder.

Ett annat exempel. All stress och ångest satte sig på lederna. Jag haltade och hade så svårt att gå trots smärtstillande och antiinflammatoriskt. Så fick jag en ny sorts tablett och blev klart bättre och haltade mindre synligt. Fortfarande värk i leder men höfterna blev bättre och jag gick ut på byn med hundarna och fick genast pm på FB om vad bra att jag är frisk. Hmm nej, jag är inte frisk. Jag har bara mindre ont i lederna. Men man orkar inte förklara, man orkar inte berätta, man orkar inte frågor och man orkar inte folks fördomar och oförstående.

Ett annat problem med att ha en trött själ är att man inte har ork till något. För mig som är beroende av sjukgymnastik för att fungera rent fysiskt är det förödande. Allt med pappa med hans hastiga sjukdom, sömnbrist, stress och press på jobbet kulminerade med hans död under midsommarhelgen. Efter begravningen var jag helt slut och sov och sov och sov. Orkade inte träna och åt godis m.m. för att ens orka mig igenom dagarna på jobbet. Försökte äta nyttigt men när man sitter och somnar på stolen när man försöker läsa eller skriva en ansökan eller en planering så tar man kaffe och något sött. I kombination med att inte orkar träna för man inte kan hålla sig vaken gjorde i mitt fall att jag gick upp i vikt FORT. Bristen på sjukgymnastik (de bytte ut all personal  på sjukgymnastiken så fick svårare att få tummarna ur och ringa efter tid) , all stress och den intensiva tröttheten gjorde allt sämre. Mer värk gör att det är ännu svårare att träna. Mindre träning blir mer värk. Men framför allt blir man fet. Man ser sig i spegeln och ser den där bleka, trötta, slitna människan som blir allt fetare för var dag som går. Man blir äcklad av sig själv och tycker inte om sig själv. Man känner sig ful och äcklig. Man är redan frustrerad över att kroppen inte orkar det man själv vill. Och nu finns det ännu en bit av sig själv man inte tycker om.

FRUSTRATION. Jag är en kreativ människa som har mängder med idéer och kunskap. Har så mycket jag VILL göra men kroppen sviker. Varför sviker kroppen? Till 80% är det för att själen är slut och inte orkar fungera. Min hjärna har bränslestopp. Kan inte koncentrera mig, kan inte fokusera, har inget minne… Frustrerad när jag inte minns saker, frustrerad när jag inte har ork, frustrerad när jag inte kan göra saker, frustrerad när jag ser min spegelbild, frustrerad när hur jag än kämpar så blir det värre.

Min kurator sa en sak ena gången jag var där som är klokt, men att få själen och kroppen att förstå är en annan sak. ”Men när man inte orkar så måste man samla ork för att orka senare”. Man ska ta det lugnt och bara göra saker i sin egen takt och så som man känner att det fungerar. Men när man älskar att läsa böcker och skriva och man inte ens klarar av att läsa igenom det man själv skrivit så blir det tungt. När man älskar att måla och skapa och man bara orkar någon timme åt gången och bara på en bra dag som mest och sedan måste man sova. När man färgar håret och sminkar sig och efteråt måste sova fyra timmar för att man är helt slut både fysiskt och psykiskt. Nu har jag ändå inte samma kamp med värken även om jag har ont så är det inte samma livslust-ätande värk som det varit. Ändå finns det ingen ork. Att åka och handla gör mig så trött att jag sluddrar. Handlar helst på en helt annan ort så man slipper träffa någon man känner. För jobbigt att prata. Vissa dagar mår jag bättre. Vissa dagar VILL jag prata med folk. Men det har tagit mig runt fyra månader att komma dit. MEN träffar jag på fel människa eller någon säger fel sak som tex ”skyll dig själv att du är utbränd, du har ju säkert sett tecken” så brakar man ihop helt igen och kan knappt röra sig.

Det är ansträngande att vara trött. Allt kräver ännu mer kraft att göra när man är trött än när man mår bra. Ta ett litet exempel från någon som inte lider av utbrändhet. Om du sover dåligt och behöver sitta på kontoret och läsa in en text med en massa fackuttryck. Ni vet hur jobbigt det är. Ta nu den svårigheten och den ansträngningen gånger hundra så kanske det ger en liten glimt av hur mycket man får kämpa för att göra något litet enkelt som att åka och handla mat. Krävs all styrka för att hålla sig någorlunda skärpt den tiden det tar sedan är man totalt slut resten av dagen.

I dag har jag en någorlunda bra dag. Jag är bra på att skriva och har det som hobby i vanliga fall. Men det här inlägget som jag i normala fall skulle skrivit på kanske en kvart har tagit mig hela dagen. Jag har inte klarat att läsa igenom hela och jag har fått gå ifrån och sova, rasta hundarna och en massa annat. Jag har utelämnat mycket saker ändå är jag totalt slut. Jag vet att jag kommer få betala för den här ansträngningen och inte orka något alls i morgon. Men vet ni vad? Jag tycker det var värt det.

 

Leave a comment »

Koppången .. sång.. Sonja Aldén

Koppången ... 
 
Här är stillhet och tystnad
nu när marken färgats vit
Från den trygga, gamla kyrkan
klingar sången ända hit

Jag har stannat vid vägen
för att vila mig ett tag
Och blev fångad i det gränsland
som förenar natt och dag

Och ett sken ifrån ljusen
bakom fönstrets välvda ram
Har förenat dom själar
som finns med oss här i tiden
Och jag vet att dom som har lämnat oss
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor
så länge vi är här

Och där bland gnistrande stjärnor
som förbleknar en och en
Kommer livet väldigt nära
som en skymt av sanningen

Vi är fångar i tiden
som ett avtryck av en hand
På ett frostigt, gammalt fönster
som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig
och sen vet jag inget mer
Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan
Jag är här och mitt på en frusen väg
finns det värme ändå
Fastän snön börjar falla
och himmelen blir grå

Här är stillhet och tystnad
nu när psalmen tonat ut,
men jag bär de gamla orden
i mitt hjärta som förut.

Och jag sjunger för himlen,
kanske någon mer hör på
"Hosianna i höjden",
sen så börjar jag att gå.

Och jag går till de andra,
jag vill känna julens frid.
Jag vill tro att han föddes
och finns med oss här i tiden.
Det är jul och det finns ett barn i mig
som vill tro att det hänt,
och som tänder ett ljus
varje söndag i advent.

 
Text: Py Bäckman Musik: Pererik Moraeus

 

Leave a comment »

Tiggeriets vara eller inte vara…

Jag har läst på allt fler ställen på sociala medier kommentarer som kräver ett förbud mot tiggeri…

Jag suckar bara och skakar trött på huvudet.

Alltså att förbjuda tiggeri är lika idiotiskt som att förbjuda arbetslöshet och tro att det skapar fler jobb.

Men hur man ska komma tillrätta med tiggeriet vet jag inte. Dessa människor behöver vår hjälp.

Nu tar jag exemplet med Rumänerna i Luleå. Luleå kommun gick in och betalade återresan till Rumänien och flera nappade och flög hem men redan några månader senare var flera av dem tillbaka. Deras liv i Rumänien är hårt och arbetslösheten hög och lönerna minimala. Sjukhuskostnaderna höga och många gånger har de inget annat val än att tigga för att kunna hjälpa sina nära och kära hemma i Rumänien. Enligt intervju med en av återvändarna så har hans fru behov av sjukvård och han har en lillebror han försörjer där hemma och de 100-500kr han lyckas tigga ihop varje dag räcker både för hans egen mat här i Sverige plus att det täcker sjukvårdskostnaderna för hans fru. En lön i Rumänien på 100-500kr är en omöjlighet för en vanlig knegare men i Sverige kan han få ihop det genom att tigga ute i kylan. En tiggare i dag i Sverige blir spottad på, sparkad på och ofta tyvärr slagen. Hån och gliringar faller över deras huvuden dagligen. De har inte valt att bli tiggare utan de ser helt enkelt ingen annan utväg. Tyvärr blir de fler och fler och det skapar irritation. Även jag har blivit irriterad och tanken ”men va fan , sitter de här med, kan man inte få handla i fred” for genom skallen när jag nästan snubblade över den femte tiggaren samma dag i Gällivare. Den tanken fick mig att stanna upp och tänka efter. Jag är en av de människor som tycker det är hemskt att folk ska behöva tigga för att få ekonomin att gå ihop och jag ger pengar så ofta jag har råd och möjlighet. Så var kom denna irritation ifrån?

När jag kom hem satte jag mig i soffan med en kopp kaffe, kliade min gamla hund och tvingade mig till att rannsaka mig själv.  Varför blev jag irriterad på dessa tiggare som satt under filtar i kylan utanför alla större affärer? De frös och sitter inte där för att det var så himla kul, de sitter där för att de inte ser några bättre val. Jag är arbetslös och just nu sjukskriven så jag klarar inte ens räkningarna varje månad och jag vet vad det innebär att ha ont om pengar. MEN jag har alltid tak över huvudet och jag har aldrig behövt gå hungrig. Om jag skulle förlora lägenheten så har jag vänner som jag kan bo hos eller bo hos min pappa. Jag behöver inte vara ute och frysa i den norrländska vintern. Jag kanske inte klarar räkningarna nu men jag VET att det kommer bli bättre och då kan jag betala av och komma ikapp igen. Men det skapar en enorm oro och stress att inte veta var och när och hur nästa krona kommer ifrån men jag har ändå tryggheten i att veta att jag aldrig behöver gå hungrig. Så varför kände jag denna irritation när man springer på femte tiggaren samma dag i ett litet samhälle som Gällivare? Jag ser ju hur de fryser och blir fult behandlade och jag brukar få värk i hjärtat av att se dem och vilja göra något för att hjälpa… Men plötsligt var jag arg och irriterad på dem, varför det?

Jag tog ännu en klunk av mitt allt kallare kaffe medan jag grubblade över mig själv och min reaktion. Svaret var inte så kul. Jag kände irritation för att jag hade dåligt samvete och skam helt enkelt. Här kom jag springande, varm och skön i min fina täckjacka och täckbyxor och rejäla skor och ska handla mat och annat bra att ha saker och ser dessa sitta och frysa och veta att jag inte har råd att hjälpa dem. Och även de gånger jag stuckit åt dem en hundring så sitter de kvar och tigger mer, för vad är väl en hundring i dagens dyra samhälle, och man känner sig otillräcklig.  Min fina täckjacka har jag fått av mitt ex som inte ville ha kvar den för han föredrog sin nya, mina täckbyxor har jag fått från ett f.d. jobb och mina skor är två år gamla men håller nog den här vintern också. Inget av det är köpt nytt men de är varma och sköna och duger åt mig. Jag vet att jag inte har råd att hjälpa andra mer än jag redan gör men ändå skäms jag och har dåligt samvete när jag inte kan ge något får de har ännu mindre. Jag skäms över att samhället är uppbyggt med såna regler och lagar att dessa människor behöver tigga. Jag vet att det är Rumäniens eget fel att deras folk har det bättre som tiggare i Sverige än som arbetare i Rumänien men ändå känner jag ansvaret. Vi bor på samma jord och det ett land gör påverkar alla andra länder. Vi sitter ihop. Vi är faktiskt människor allihopa. Vi är människor och vi bor på samma jord och våra handlingar blir som ringar på vattnet. Vi alla påverkas av vad andra gör.

Så vad kan vi göra åt det då? Jag vet faktiskt inte.

Vi kan väl bara vara medmänniskor och hjälpa där vi kan?

Att förbjuda tiggeri kommer INTE att lösa problemet, det fattar väl ändå varenda människa med minst två aktiva hjärnceller. En möjlighet att tjäna egna pengar på riktigt hade nog fungerat, men med tanke på att vi inte ens har jobb åt oss själva i landet så kommer troligen en sådan lösning skapa mer motsättningar och hat om vi inte ser till att det händer i deras hemland. Nu tog jag bara Rumänien som exempel, detta pågår överallt och vi får inte glömma bort att vi faktiskt har en hel del svenska medborgare som också tvingas till att tigga för att överleva. Många av de motsättningar vi har i landet i dag kommer ifrån frustrerade Svenskar som har svårt att bland annat hitta bostäder och så kommer flyktingar och flyttar in i lägenheter och bostäder medan de svenska medborgarna får vänta i åratal. De ser hur det byggs flyktingförläggningar medan det inte byggs vanliga hyresrätter. Och om det byggs nya hyresrätter så blir hyran så dyr att man inte har råd att flytta dit. Att själv kämpa med räkningar och inte ha råd med något och så se flyktingar med nya kläder skapar ännu mer irritation och motsättningar. Att sedan de får samma summa pengar som en svensk medborgare på socialbidrag glöms bort. Men har man bott här har man skaffat sig utgifter i form av tex studielån, abonnemang, prenumerationer, försäkringar m.m. Vi bor oftast själva medan flyktingarna slussas in 3-4st i en tvåa, ofta utan att ens känna varandra innan. Så vi svenska medborgare har högre utgifter så trots samma beviljade bidrag från soc räcker våra pengar till mindre. I mitt fall har jag dessutom djuren som tuggar pengar. Jag missunnar inte flyktingar deras bidrag och om de köper ny mobil, so what? , de hade ju ingen gammal och man får billiga mobiler  i dag om man tar ett abonnemang till så vad är det att vara bitter över?? De måste ju kunna prata med familj, myndigheter och vänner. Delar man dessutom bostad med flera andra blir boendekostnaden mindre och man får mer pengar över till att köpa kläder och tvingas inte att köpa gammalt. Och om man har möjligheten att köpa nytt är det många av oss som gör det. Jag är dock en secondhand/loppis-gillare så även när  jag har jobb så köper jag mycket begagnat och lägger hellre mina pengar på djuren och mina vänner. Det är en fråga om prioriteringar. Jag skulle säkert ha kunnat ordna en ny telefon när jag jobbade, men jag prioriterade bättre mat och unna mig något kul istället. Många av de svenska medborgare som säger ”jag har inte råd” skulle ha råd om de prioriterade om sina pengar och tänkte efter vad de handlade för något. Att ha ont om pengar gör en väldigt medveten om vad man handlar och går man då in på DollarStore när det sitter en tiggare utanför och man kommer ut med mer saker än man tänkt sig istället för att ge några kronor till tiggaren utanför så kommer det dåliga samvetet och sparkar en i magen och man spontanreagerar med irritation.

Nu när jag vet varför jag blir irriterad blir jag inte irriterad av att se tiggare överallt. Men jag känner ändå ett obehag varje gång jag går förbi och inte har råd att ge något. Låtsas att inte se dem för att jag tror att jag känner mig mindre skyldig då. Men istället känner jag obehagsklumpen i magen och önskar att man vann en miljon på lotto så man blev av med sina skulder och kunde hjälpa sina medmänniskor. För det är just det som allt handlar om, dessa tiggare är våra medmänniskor. De finns, de gnager på vårt dåliga samvete och de behöver vår hjälp. Alla gör vad de kan för att hjälpa varandra så blir hela världen en bättre och hoppfullare plats att leva på.

En av dessa saker som återställer min tro på mänskligheten är Musikhjälpen. Just som jag gett upp hoppet och tron på att människan är god så kommer musikhjälpen mitt i vintermörkret och lyser upp och sprider hopp om att vi faktiskt kanske kan skapa en ljusare och varmare värld.

”Lever på hoppet” säger man ju och det är väl det man måste göra. Kämpa för att hålla hoppet vid liv och arbeta för att förändra sig själv till en bättre människa och kämpa för att förändra samhället till en bättre plats med mer kärlek och omtänksamhet och empati. Det är något vi alla vinner på i längden. Det jobbigaste är nog att se sig själv i spegeln och vara helt ärlig. Våra fysiska fel och defekter är vi snabba med att kritisera ”usch jag har så ful näsa”, ”fy vad jag är fet” osv, men vårt inre är vi inte lika noga med. Det är där vi alla måste börja vår resa. Om det man gör och kämpar för inte kommer från hjärtat så ger man snabbt upp och säger ”det går inte”. Men om man kämpar för det man VET är rätt och riktigt och man känner i hjärtat att man är på rätt väg så ger man sig inte i första taget. Men förändringen måste komma inifrån och det är jobbigt och ofta smärtsamt och man blir aldrig någonsin fullärd.

Detta blev nog ett av mina längsta inlägg här, jag hoppas du orkade läsa hela 😀

Nu ska jag äta en pepparkaksmuffins och dricka en god kopp te. Man måste njuta av det man har när man har möjlighet för att orka med att leva. Se de små varma sakerna i vardagen så orkar man med när släggan kommer tillbaka och vill ha ner en i skorna. God jul på er om vi inte hörs före 🙂

 

Comments (1) »

Ännu en av de bästa hittad död :(

Robin Williams hittad död, orsak: självmord.
Det skär i hjärtat när jag tänker på att en man som är så älskad och beundrad av så många runt hela världen ändå kan känna sig så värdelös att han väljer att avsluta sitt liv.
Men det är så depressioner fungerar. Man hör inte vad andra säger, man är fast i sin egen svärta. Och om man hör något så tar man allt som kritik och som bevis på att man inte duger.
Robin Williams var en av de absolut bästa skådespelarna/artisterna som fanns och jag kommer sakna honom.
Efter sig lämnar han mängder med sorgsna människor, inte bara nära och kära utan även fans över hela världen som sörjer hans onödiga död. Men det vet han inte om för han är död.
Alltid när det rör självmord så kommer de nära och kära, förutom sorgen, får kämpa med tankar om ”vad kunde jag ha gjort mer”. Det är oerhört tungt att ta sig igenom. Så mina tankar i dag går till alla de som stod Robin närmast, de som förutom sorgen över hans död även kommer att ha det tungt med tankar som ”vad kunde jag gjort mer” och ”tänk om”.
Sanningen är den att det enda man kan göra är att ta reda på orsaken till depressionen och försöka motbevisa den. Att finnas där för personen och visa sin uppskattning. Men att ta sig igenom svärtan är något personen måste göra själv. Ingen kan göra det åt dem. Man kan bara hjälpa och stötta. Det är som med missbruk, man kan inte få någon att sluta utan att den personen vill sluta. Man kan informera, stötta och hjälpa men i slutändan är det personen själv som måste dra det tunga lasset med att avsluta ett missbruk.
Jag har själv kämpat med depressioner sedan slutet av 90-talet och har i dag lärt mig att hantera dem. Jag har lärt mig att jag kan ta mig upp igen och det gör det lättare att ta sig igenom de svartaste stunderna. Jag vet att jag kommer ut på andra sidan svärtan så småningom. Jag har blivit starkare men samtidigt skörare. Det krävs allt mindre för att få ner mig på knä men samtidigt vet jag vad som krävs för att ta sig upp igen.
Att förlora en sån fantastisk man som Robin Williams på ett sådant tragiskt sätt skär i hjärtat men jag kan bara hoppas att hans död kanske får andra att söka hjälp innan de är för sent.
Till sist, tänk på det här
Du är värdefull och du har en mening med ditt liv. Det kanske inte har inträffat än men det kommer garanterat att hända. Ge inte upp. Molnen kanske är här i dag men en dag kommer solen och det VET jag.
*kram*

Leave a comment »