Archive for Okategoriserade

Problemlösning??

Problemlösning???

Ja jag skriver med frågetecken efter för till skillnad från alla som skriker ut GÖR SÅ HÄR SÅ BLIR DU RIK LYCKLIG OCH SNYGG så försöker jag inte låtsas utan tänkte bara skriva lite om mina funderingar och tänkte försöka upprätthålla en stadigare uppladdning än jag haft hittills. Okej, bara att köra igång då.

Vad är problemet?

Kanske låter banalt? Men vad förväntar man sig, jag är bara en tandlös fet gammal hagga utan större pretentioner ..eller… äh, jag är bara en vanlig människa. Så jag vaknade i dag tota…vänta nu, stop. Börja om. Jag gick och la mig i går totalt på botten och kände att det inte var någon mening att kämpa mer för hur jag än gjorde har jag röven där bak.. Ska inte skriva har utan hade. Jag ska skriva HADE för att jag i dag vaknade och kände att antingen tar jag livet av mig i dag eller så gör jag något åt det här. Orkar inte må skit mer. Eftersom ena katten valde just den stunden att hoppa upp på mig och börja spinna och hunden kom in i sovrummet och gäspade så kände jag att nja, ska nog bita mig kvar och kämpa lite till. Så vad ska jag göra då? Allt bara skiter sig hela fucking tiden!! (Ja, jag svorde, men känner att jag behöver det i dag)

små små steg…?

Då ligger jag alltså där i sängen och snorar och gråter och kramar djur (andra katten upptäckte att jag var vaken och kom också för lite gos, undrar hur många gånger djuren räddat livet på mig genom åren?) Okej, jag ska inte dö i dag, men vad ska jag göra då? Inget har fungerat hittills. Hmm… alltså om inget funkar vad gör man Då? Kanske börja med att fundera över vad grundproblemet är? Så tog telefonen och körde vår vanligaste metod för att få svar på frågor, vände mig till den allvetande skräphögen i Gorgernas trädgård… nä, jag googlade ”Hur vänder jag mitt liv?” … Och kände mig ännu mer ledsen och grät en flod till så ena katten lessnade på mitt snörvlande och gick och la sig vid balkongdörren. Varför kände jag mig sämre? Jo för allt jag fick upp var en massa bullshit om ”tänk dig lycklig”, ”tänk positivt så blir du omtyckt” osv. Känns som alla sidor bara skuldbelägger mig som mår dåligt!? Seriöst?! Typ skyll dig sjäv för att du mår skit om du bara tänker postivt så kommer ditt liv bli bättre. Fuck it! No way! Not my fault!

Så jag snöt mig och tänkte vidare. Okej, om det inte är det här jag behöver för att lösa mina problem vad behöver jag då? Hur vill jag må? Hur vill jag bo? Vad vill jag med mitt liv? Jag snörvlade lite till och kände mig ännu sämre och patetisk för att enda jag vill är att ha ett liv där man slipper få ont i magen inför räkningarna och jag redan dragit ner på allt jag kan och lever så snålt det går osv. Kände mig som en sämre människa som inte ens har råd med tandläkaren och har trasiga tänder och biter sönder dem i stress pr efter år utan möjligheter att laga dem, ett älskat hus som jag inte har råd att ta över eller repa och samtidigt älskar jag det så mycket att jag inte vill flytta. Nä, kändes som jag började i fel ända. Istället för att må bättre så kände jag mig mer stressad och tårarna forsade. Jag behövde rensa hjärnan lite så den fick plats att börja jobba. Okej, jag har inte mått bra på väldigt länge så vad får mig att må bra? tänka tänka tänka Okej, sol får mig att må bra. Reser mig ur sängen och drar undan gardinen och se på fan! Det gula klotet skiner juh! Är nog rätt spännande att ha mig som granne eller gå på vägen förbi för utan att tänka så öppna jag upp balkongdörren och gick ut och andades två andetag innan … Fy fasen så kallt!! *skutt skutt in igen och ta på kläder* Okej. Kändes lite bättre, jag var åtminstone helt vaken. Att hasa rödgråten ut på balkongen helt näck i början av Maj i norraste delarna av sverige kl 6 är inte att rekomendera, om man inte vill ha ett snabbuppvaknande.

Okej. vaken? Japp. Glad? Nope. Så vad nu då? Vad mer har jag inte gjort på länge som brukar göra mig peppad? Har inte orkat lyssna på bra musik på läääänge. Springer på ett YouTube klipp då och då med bra musik men i övrigt har jag inte orkat lyssna på musik. Känns ansträngande att söka något bra… Men alltså jag är en gammal analog tant också, så CD? Hade några random  dammiga CD skivor som låg vid den lilla bärbara kombispelaren (CD, Kassett (japp du läste rätt) och radio). Hooked on a feeling!! På med den och upp med volymen och se på fan! Snorkranen och saltvattenflödet lugnade ner sig. Backa och köra en gång till. En gång till… och en fjärde.. Hmm jag ska nog absolut ta mig igenom den här dagen också!

hjärntrött…

Klappade hunden lite och tog på kläder och kände hur sliten och trött jag var. Det är inte lätt varken för kropp eller hjärna att vara deprimerad. Man mår skit från hårtopparna till tånaglarna. Det äter upp all ork, all vilja, all färg, allt ljus och allt gott. Allt blir nattsvart. Det hjälper inte om någon säger att du är bra som du är för man tror dem inte. Däremot tror man väldigt lätt när någon säger något hånfullt. Man känner sig redan värdelös så han/hon/hen bekräftar bara det man redan känner. De som säger ”ryck upp dig!” till en deprimerad borde få en snyting. Inte en fysisk men en mental. De har ingen aning om vad de pratar om! En sak med folk som är lite nere (vilket inte är samma som en depression) de kan rycka upp sig. En sån här sak som att se att solen skiner och att sätta på en bra låt kan få dem att må bra. Jag kan tala om att jag INTE mår bra. Men jag fick i alla fall på mig kläder och andas fortfarande. Så vad nu? Sitter trött, trasig, utsliten och tung på sängen och klappar hunden. Känner att hjärnan inte orkar, känner att kroppen inte orkar mer. Balanserar fortfarande på kanten om det är någon ide att fortsätta eller om det är dags att checka ut nu. När man mår så här så känns det som man gör omgivningen en tjänst om man slutar andas, sluta finnas. De slipper alla problem det innebär att ha mig i sina liv. Man isolerar sig mer och mer för man ORKAR faktiskt INTE mer. Att bara prata med en person i telefon ett tag är tröttande. Det känns i hela kroppen att bara ha pratat i telefon ett tag. Sociala medier har till viss del varit min räddning. När jag haft lite ork har jag chattat med bekanta i olika grupper och stängt av tankarna från problemen en liiiiten stund, eller gnällt av mig. Ibland känns det skönt att ventilera sina problem. Det är som att alla problem lägger sig på hög och tillslut skymmer utsikten så man behöver slänga runt lite av skiten, kanske lägga in dem på datorn istället för att ha dem som papper på bordet för att göra en lite halvmodern liknelse. Sen känns och ser skrivbordet rent ut men allt finns kvar på hårddisken och så börjar man skriva ut dem igen för att läsa och skrivbordet blir fullt på nytt. Att få ”gnälla av sig” ger ändå den där lilla andhämtningen mellan de två fulla skrivborden och den lilla andhämtningen gör att man överlever ännu en dag, eller åtminstone en timme, beroende på hur många filer det ryms på hårddisken.

På tal om hårddisk… En annan sak med depression, utmattning, hjärntrötthet eller vad man ska kalla det jag mår (jag säger kort sagt att jag mår SKIT, både fysisk och psykiskt). Skiten sätter sig på minnet som ett virus. För varje nytt problem eller svart tanke så knuffar det ut något ur minnet. Oftast närminnet. Mitt närminne är ungefär lika bra som en död guldfisks. Något som är oerhört frustrerande och energikrävande för mig men också frustrerande för omgivningen.

Okej, tillbaka till min dag.

Sitter på sängen, kläder på, klappar hund, tårarna har torkat och näsan snuten men hela kroppen känns mörk och tung och tankarna är nattsvarta men mitt i allt viftar en hand inombords och den lilla vätten där inne hoppar upp och ner och piper ”men hallååå?! Du började försöka må bra? Du ville ju ändra ditt liv? Sitt inte bara där då” så jag sträcker mig in och stryper fanskapet. Han blir arg och biter mig i min mentala hand och sätter sig surt och blänger i ett hörn i min trötta svarta hjärna. Okej, jag är trött och sliten och vad vill jag ha då? Kaffe.  jag behöver kaffe. Så tar mig ändå ner i köket och sätter på kaffet. På vägen ner känner jag att jag behöver skriva ner allt för att vet hur var när och varför jag tänker som jag gör.  Hur tar jag mig upp? Kanske kan använda det här igen i framtiden om det behövs. Eftersom minnet fladdrar runt som en fjäril som blivit passionerat förälskad i en glödlampa känns det säkrast att försöka bevara mitt svammel. Vem vet, jag eller kanske märkligt nog någon annan (hemska tanke) kan ha användning för det här. Så här sitter jag nu och skriver… Tror Kaffet är klart så ska hämta en kopp och se om jag har något ätbart som kan följa med. För nu känner jag för att äta. Kl är snart 9 så faktiskt mer än 3 timmar sedan jag slog upp ögonen och började gråta. Ska spara det här och återkommer senare.

Påverkas av omgivningen

Jaha. 5 minuter senare. Satt mig igen och fått ännu ett totalt värdelöst och nedtryckande meddelande från mitt ex. Men samtidigt slår det mig att det är positivt att jag i alla fall orkar bli arg. Även om det snabbt går över i att vara ledsen så var jag i alla fall arg en stund. Ilska för mig är en positiv sak, ilska ger mig energi och jag orkar lite till. Även om jag ofta faller raklång av att göra mer än jag egentligen orkar men det är positivt att jag åtminstone orkar känna det. Att jag sitter här och skriver just nu är faktiskt också positivt även om jag mår totalt skit för i går hade jag aldrig ens orkat. Så i dag orkar jag bli arg och jag har orkat sätta mig här och tänka. Inte bara tänka svarta tunga tankar utan faktiskt försöka komma till någon form av konstruktiv slutsats annat än fan vad jag är fet, ful, värdelös, i vägen, hela världen har det bättre utan mig och såna tankar. Hade någon av sakerna i morse skett lite annorlunda så vet man inte hur det hade gått. Så illa ute är jag just nu. Att bara erkänna för mig själv hur illa det är får mig att gråta floder igen. Ännu en anledning till att jag och många andra med depression håller sig undan folk är att man inte orkar hålla en fasad uppe. Det tar otroligt hårt på krafterna. Om man försöker berätta hur man mår blir folk förskräckta och drar sig stammande undan med rädda ögon. Så man håller sig för sig själv och kramar djuren för de skiter i om snoret rinner och man ligger i sängen och luktar svett. De blir bara glada om man ligger i sängen för då har de någon att ligga på som är varm och kanske klappar lite och möjligen kliar lite på magen. Jo, mina katter gillar att bli kliade på magen, vet att det inte är så vanligt men så har jag inga vanliga djur heller. Finns det förresten något sånt? Vanliga djur? Har nog aldrig haft ett ”vanligt” djur i hela mitt liv och jag har haft määäängder med djur. Alla har sin lilla egenhet och personlighet. Okej… kaffet tog slut… Måste gå ner och fylla en kopp till.

Frisk luft och problem 1

Okej. Dags att ta itu med min lilla värld då kanske? Passade på att ta ut hunden en liten snabbrunda på fem – tio minuter och andades lite frisk luft. Så nu fortsätter jag med problemlösning och kaffe. Det slog mig plötsligt att jag börjar i fel ände. ”Hur ska jag vända mitt liv?” fungerar bara om jag vet vad som är fel… Vad är problemen som drar ner mig på botten? Varför för jag inte saker att bli bättre hur jag än kämpar? Det är inte mitt fel att bilen går sönder, balkongdörren går sönder, att FK inte lyssnar på mina läkare och inte mitt fel att regler är som de är.  Men det är sakerna som får mig att må skit men de är heller inte mitt fel. Orken minskar för varje gång man klubbas ner i botten av allting. Mer stress mer press mer ångest…. hmm stop lite… prrroooo tottohästen.. Nu fokuserar jag ju på problemen och inte på VARFÖR jag har problemen? Ser jag alla problem på en gång blir allt totalt överväldigande och jag får svårt att röra mig och ångest och panik och hopplöshet slår över mig som en tsunami där man virvlar runt utan riktning, utan att andas och med total brist på möjlighet att kämpa emot.

Jaha då vet jag det. Kan inte se alla problemen på en och samma gång. Noted. Så en och en. Var ska jag börja? *ser mig omkring och börjar bli överväldigad igen men sansar mig och blicken faller på mitt skolschema, japp tant Dweia har börjat plugga mitt i all utmattning och stress och ångest, smart… * Okej då, senaste frustrationsmomentet i mitt liv som känns mest som en dålig sitcom och får mig att pendla mellan att hoppa jämfota av frustration och gråta hjälplöst. Som sagt, jag har börjat plugga. Läser kursdelarna två och två så just nu ska jag läsa information och kommunikation 1 och administration 1. Problemet är att jag började plugga 16 april. Hade inte pengar att beställa böckerna till administration 1 (information och kommunikation hade webblektioner så det funkar) förrän den 19 april. Googlade på ISBN koden och hamnade på bla CDON. Där hittade jag alla tre kvarvarande böcker jag behövde för kursen men varje gång jag klickade på till kassan så hamnade jag på något i stil med ”är du vilse i nordens störta varuhus” bla bla bla. Försökte flera gånger med två olika webbläsare (explorer och chrome) men nope, kontaktade deras kundtjänst men hade som sagt bråttom med böckerna så kollade andra ställen och hamnade på Adlibris.

Det ironiska i kråksången sjungen av ugglor som härmar trastar, är att jag inte köpte begagnat eftersom jag behövde böckerna FORT… Sug på den tallkotten.

Så beställde böckerna på Adlibris som lovade att skicka inom 2-5 dagar. Men jag hade ju bråttom så frågade dem redan två dagar senare om de kunde skynda på ärende och förklarade min situation. Fick till svar att de kommer när de kommer typ. Dag 6 kontaktade jag dem stressat igen med typ HALLÅÅÅÅÅ BRÅTTOM VAR ÄR MINA BÖCKER PANIK PANIK typ.. Fick till svar att de skulle postas snart men jag kunde få tillbaka frakten… 25 kr.. ja, det hjälpte ju mig mycket.. inte .. Två veckor in på en planerad 5 veckors kurs och inga böcker. Första provet skulle göras men jag kontaktade supporten på kursen som var underbara och gjorde omplanering på min kurs. Mina pengar var låsta på Adlibris så kunde inte beställa från flera ställen och se vad som kom först. Fattig som en kyrkråtta så får finna mig i företagens svammel.

Fick så mejl att den var postad… Med Schenker!! NEEEEEJ!! För er som inte vet så KAN INTE Schenker sköta sina åtaganden här uppe. Vet jag att ett företag eller privatperson använder sig av Schenker så vänder jag mig ALDRIG till det företaget eller köper av den personen. ALDRIG. 1) allt fastnar i Luleå 2) närmaste utlämning är 9,5 MIL bort så typ 20MIL att hämta ett paket. No thanks! Kontaktade Adlibris, förklarade problemet och de var förstående och beklagande och jag orkade inte tänka mer utan bara typ.. fine, skiten kommer när de kommer. Tokstressad över att inte ha mina böcker så hade svårt att fokusera på Info och kom kursen och blev rätt flummig inlämning (tack och lov för tålmodiga lärare säger jag bara) men typ klarade första inlämningen med massa teknikstrul och märkliga error som verkar oförklarliga även för supporten. Hade jag inte haft printscreen så hade de aldrig trott mig… inte jag själv heller för den delen.

Dagen efter skulle jag kolla hur långt paketet kommit och döm av min förvåning när jag klickar länken på spåra mitt paket och Schenkers sida säger att den inte finns. Gråtfärdig av frustration mejlar jag Adlibris igen och frågar vart mitt paket tagit vägen. Naturligtvis tar de tid på sig att svara så mina stressnivåer stiger maxat när jag ser hur kursen bara flyyyyger iväg och fasar för att CSN ska säga ”nope, det här sponsrar inte vi”… Min chans till omskolning och bli något som kroppen håller för. Min chans till ett jobb där jag slipper upprepade sjukskrivningar och ökad värk. Min chans till en framtid ser jag fladdra iväg som en sockerhög fluga jagad av en svala. Gnäller av mig på en av chattarna jag är med i och får energi till att orka plugga i andra ämnet så jag inte halkar för långt efter där också. (Undrar om de vet hur mycket de hjälper bra att skumma igenom vad jag skrivit och kommenterat eller gjort en enkel tumme upp eller en gråtande smily osv? Jag borde nog tala om det för dem. Ska bara skriva klart här innan jag tappar tråden igen.) 

Får tillslut svar av Adlibris att oj det verkar som paketet försvunnit i hanteringen och de har reklamerat detta till Schenker och hon har lagt en ny order på mina böcker så de borde vara på väg inom kort. Jag mejlar tillbaka och frågar NÄR böckerna kan tänkas komma och förklarar återigen vikten av böckerna och att det går fort och får till svar att böckerna kommer snart och jag får ett mejl när de skickar dem. En dag går. Två dagar går… tre dagar går… fyra dagar går… fem dagar … Panik kontaktar Adlibris igen och typ VAD HÄNDER!!! BRÅTTOM!! (nu är vi tre veckor in i kursen) Fick svar på fredag 4 maj att oj då de har varit tvungna att beställa böckerna i sin tur och de har ännu inte dykt upp… Men va??? Kunde de inte sagt det från början!?!? Jag svarade att  jag inte kan vänta utan behövde få tillbaka mina pengar och vända mig till någon som kunde leverera snabbare. Det var okej och pengarna var på väg i retur så började se mig om efter alternativ. CDON gick fortfarande inte att komma till kassan, mejlade dem igen om samma sak och kände panik och frustration spruta ur alla öppningar. Hade fortfarande inte fått svar från förra mejlet om att kassan inte fungerar. Så skyndade vidare och hittade Bokus som hade alla tre böckerna jag fortfarande behövde för alla fem kursdelar jag läser och ska läsa. Yeeeey de hade snabbfrakt att välja!! Jaaaaa!! klickade i snabbfrakt som lovade 1-2 dagar. En liten lättad tant gick ut med hunden och njöt av att vara ute.

Kommer in och läser bekräftelsemejlet på beställningen…. Utlämning i stan?? Va? vänta nu?? Posten har utlämning i grannbyn??  Varför ska jag köra 9,5 mil enkel väg för att hämta ett paket?? Kände oron stiga och stressen öka igen. Mejlade dem och frågade vad som händer? jag har bråttom med böckerna men posten (och DHL) har utlämning i grannbyn? Jag har inte råd att åka 20 MIL för att hämta ett litet paket med tre böcker?! Fick till svar att tyvärr de styr inte över vilket fraktbolag som kommer att användas och det är inget de ansvarar över utan det beror på vikten på försändelsen och hon kunde inte svara på med vilket fraktbolag det skulle komma. Men att man kan välja fraktbolag vid beställningen. Jag svarade att OM det gick att boka annat fraktbolag så hade jag gjort det för jag KAN INTE få varorna med Schenker. Fick återigen till svar att de inte styr över vilka fraktbolag som används. Eh what?? Vad är det för företag som inte kan styra över vilket bolag som ska köra deras paket? Hon sa ju nyss att de använder posten, bring och Schenker beroende på vikt? Då borde de väl kunna styra över vilken som kör närmast kunden?  Frustrerat dunkande skallen mot skrivbordet Jag mejlade igen och förklarade att Schenker INTE kan leverera snabbfrakt hit upp och jag faktiskt klickat på SNABBFRAKT och det står 1-2 dagar och Schenker levererar aldrig på 1-2 dagar OCH jag måste köra 20 mil för paketet…  . det var fredag på dagen… helgen gick och jag gissar de var lediga. Måndag gick.. tisdag gick… Fick svar där de menar att om jag inte hämtar ut så kommer en straffavgift på 149 kr …. Men tack. Så trots att företaget uppenbarligen använder flera aktörer, bland annat postnord, så kan jag inte få mina böcker med postnord för de på kundtjänst kan inte påverka val av speditör. Dessutom stod i mejlet att att hon inte heller kunde svara på vilken av speditörerna som skulle komma med mitt paket men att det ser jag när de postar paketet och då får jag mejlet. I går 5 dagar efter beställning får jag mejl att de skickat mitt paket…. med Schenker.  JAG VILL INTE HA MED SCHENKER!!

Jag kontaktar dem igen plötsligt heter det att de använder bara Schenker när det är över 1kg eller hur de nu sa. Jag sa men jag jag klickade i SNABBFRAKT och dels tar det er 5 dagar att få tummarna ur att posta varan sen ovanpå det ska jag köra 20 MIL för att hämta den, vilket jag inte har råd med, och dessutom vänta gud vet hur länge innan det är i Kiruna eftersom ni skickar med det långsammaste fraktbolaget i världshistorien!!! Ni KAN INTE ANVÄNDA SCHENKER HÄR UPPE!! *frustration frustration panik ågren panik frustration*  Men fick återigen ett mejl i stil med ”skyll dig själv och hämtar du inte ut får du betala 149 kr till”…

Det är nu Torsdag fjärde veckan i kursen administration 1 och jag har fan inga böcker, inga pengar och inget annat val än att låna meeeer pengar av mitt ex för att köra till Kiruna och hämta böckerna …när de nu kommer. Känner mig bara uppgiven, trampad på och värdelös. Kan man inte ens få 3 fucking jävla böcker hem med posten!?!?! Ska det vara så fucking svårt!!

Går tydligen inte att av beställa ordern heller TROTS att jag kontaktat dem samma dag jag la ordern om att de INTE kan skicka med Schenker. För då blir jag ändå skyldig dem 149kr. Dessutom får jag inte ens tillbaka pengarna för frakten vilket Adlibris var snabba med när det strulade hos dem. Adlibris kundtjänst FÖRSÖKTE åtminstone läsa ärendet. Bokus har inte gjort annat än säga typ ”skyll dig själv och kör 20 mil annars kräver vi dig på mer pengar”.  Så säger klart och tydligt här och nu ALDRIG MER BOKUS 😦 Never ever. Satt och jämförde med det som står i min kurs om kundhantering och Bokus kundhantering och ser bara ett fett Finn Fem Fel spel. Deras mejlkonvo kan användas som exempel på hur man INTE agerar mot kund. Så sorry Bokus. Kommer inte handla av er mer. Kommer inte rekommendera er för vänner eller bekanta heller på grund av ert agerande. Adlibris använde BARA Schenker så det är anledningen till att jag INTE handlar av dem mer. Deras kundtjänst var dock förstående och försökte hjälpa. Bokus kundtjänst har siktet på att stampa på alla som inte lyder. Blä.

Sååååå Hur skulle jag kunnat lösa det här? Pengar. Hade jag haft mer pengar och inte vänt på varenda öre för att ens kunna beställa första gången så hade jag kunnat beställa från flera, se vem som postar först och bäst och avbeställa de andra. Hade jag haft mer pengar hade jag inte behövt vänta till den 19e med att beställa böckerna utan hade kunnat beställa dem direkt kursen blev bestämd (blev kort varsel men ändå) och hade kanske känt att jag haft tiden att vänta på begagnade… för jag i min enfald trodde att beställa nya från välrenommerade företag skulle vara snabbare än att köpa begagnat. Misstag som dessa lär man sig av. Note to self: köp alltid begagnat för företag skiter i dig. Note to self 2: Bli rik

Problem 2

Mobil. Detta lilla frustrerande tekniska beroendeframkallande instrument för att interagera med omvärlden. Jag erkänner, jag är beroende av min mobil. Inte ett sjukt beroende som att jag måste kolla Facebook och Instagram var femte minut, jag kan lämna luren inne och göra andra saker ute. Men är beroende av den för allt som ska göras. Betalar räkningar, kontakt med a-kassa, CSN, deklarerat med mobilen, pluggar med mobilen (kollar webblektioner mm), 99% av alla kontakt med min omvärld sker med mobilen. Jag har alltid gillat att fota och alla foton tas med mobilen. Jag spelar Pokémon Go med mobilen som en hjälp att motivera mig att gå ut och gå när värken sätter in och en nödig hund inte alltid är motivation nog att gå ut i skitväder med mera och så vidare etcetera. När det gäller mitt hantverk följer jag ofta tutorials på Youtube och söker även inspiration på YouTube och hur man gör olika saker som städtekniker, metalltråds tekniker, polymer lera tekniker osv. … Och vips är kl halv tolv. Jag har skrivit hela morgonen. Känner att min rygg behöver en vovvepromenad och min mage vill ha lunch. Känns ändå rätt bra att börja skriva ner mina tankar och allt som händer. Inser också att det här kommer bli ett låååångt inlägg som ingen annan än jag kommer läsa 🙂 men det är helt okej. Skriver för min skull. Så tar en paus nu och rör på fladdervalkarna lite och gör voffen glad. Vi hörs 🙂 Då ska jag berätta om ett annat företag jag aldrig mer kommer handla ifrån och varför…

Annonser

Leave a comment »

Skapa = Mindfulness? 

I ett allt mer hektiskt samhälle med mer och mer krav och press från myndigheter, arbetsgivare, sjukvård, försäkringskassan, skola, barn, föräldrar m.m  så behöver vi hitta tillfällen där vi kan pausa hjärnan för att orka med. Intrycken i vardagen överöser oss med mer än vi klarar att ta in. Tv, mobiler, sociala medier m.m. pepprar oss med allt ifrån bilder på plågade djur som behöver donationer, svältande och utsatta barn till hur man bäst fixar sina naglar. Reklam om ur man ska göra, vad man ska köpa och hur man ska se ut bombarderar oss femtio gånger i timmen. Om det är en reklambild i en tidning, på en vägg eller i kanten på webbsidan du scrollar igenom eller om det är vanlig tv reklam spelar ingen roll. Den är där hela tiden. Du ser bilder, texter och hör folk prata i ett ständigt muller hela dagarna. När är det helt tyst och stilla hos dig? När sitter du bara ner utan att bli pepprad av intryck?

Man behöver pauser. Man behöver få stänga av. Man behöver få gå ner i varv.

Många i dag blir stressade av att sitta still. Om man sitter still måste man pilla med telefonen eller kolla tvn eller hålla på med datorn för man blir rastlös utan intryck. Vi är så uppe i varv att vi inte längre klarar att ta det lugnt. När man går och lägger sig är det svårt att somna för hjärnan är fortfarande i full gång med att bearbeta allt. Vi sover mindre och med sämre kvalitèt på sömnen. Vi mår inte bra och söker desperat efter sätt att orka mer fast kroppen deaperat skriker efter paus. Fler och fler blir utbrända, utmattade och trasiga. Sjukskrivningarna ökar. Det blir dyrt för samhället. Så vad gör dem för att lösa problemet?

Stoppar sjukskrivningarna. Kräver att läkare och försäkringskassan inte ger ersättningar och godkänner sjukskrivningar som så desperat behövs. Man blir mer stressad. Man mår ännu sämre. Får man inte pengar från försäkringskassan under en sjukskrivning så kvarstår bara soc. Men deras normer och regler går inte heller efter verkligheten. Mer stress, oro och ångest skapas.

Hur blir utmattade, slutkörda, trasiga människor hela av att samhället ställer ännu fler hinder i vägen?

Så jag stänger av den ständiga oron, ångesten och paniken genom att skapa.

När jag skapar så finns bara här och nu och projektet jag pillar med. Problemen försvinner inte och jag blir inte friskare MEN under den tid jag sitter med mitt projekt får hjärnan och kroppen vila från stressen ett tag. Jag tror det är en bra del i läkandet. Jag tror det är viktigt för oss att få skapa och vara kreativa i någon form. Om det är lite klotter på ett papper, en stor målning, lite cernitlera, pappersfigurer, matlagning, bakning eller vad det än är, så tror jag det är en viktig del i att få tillbaka sin gnista.

Mindfulness pratar folk om och många assosierar det med yoga och flumm. Men mindfulness kan vara en promenad utan mobilen och bara vara. Andas och ta ett steg efter det andra. Man måste inte vara på väg någostans, det räcker med att finnas. Man måste inte skapa för att sälja eller skapa för att visa andra, det räcker med att pyssla för att må en aning bättre.

Glöm inte hur man andas. Andas in, känn hur det fyller dig. Andas ut, känn hur blicken klarnar. Lär dig att finnas. Du är okej som du är, just nu, just här, andas.

Kram

Leave a comment »

Tradera tips: Nytt handgjort armband i koppartråd med turkosmelerade pärlor

Det här är supermärkligt. I anonsen står det rätt, ”handgjort” men när kah delar en länk står det ”hangjort”…. Någon annan som råkat ut för samma på Tradera???? 

Här kommer länken:

http://www.tradera.com/item/287758688

Leave a comment »

Titta på ”Cheap, easy and quick way to clean your copperjewelry, does it work??” på YouTube

Leave a comment »

Kreativ mani… Bra eller dåligt?

Hej på er!

Nu är det ett tag sedan jag tittade in här igen. Sedan vi sågs senast har jag varit helt maniskt kreativ och jag hinner inte göra allt som bubblar i skallen om inte dygnet plötsligt får sjuhundrafemtioelva timmar. Jag skyller allt på min brist på pengar och min kusinvitamin Anna. Jag brukar ge hennes pojkar påskägg med saker i när de kommer upp till påsk. Jag hade inte råd eller möjlighet att åka och köpa såna där pappersägg men hade några gamla hemma och gjorde om dem med hjälp av en gammal bok, gel medium, lite färg, fjädrar mm. Blev rätt bra så kusinvitamin frågade om jag kunde göra om tändsticksaskar åt henne om hon betalade… Hon vet att jag inte ens skulle ha råd att köpa själva tändsticksasken annars.  Jag sa ja och sedan dess har jag skapat varje dag! Det har blivit mängder med tändsticksaskar, armband, halsband, trädandar, fairyhouses, luffaralöjdskrokar och nu på senare tid öven hamsterinredningar. Behöver ständigt mer verktyg och material. Kollar tutorials på youtube i mängder och provar själv.  När man lär sig tekniken kan man variera själv och använda de material man har. Skapar skapar skapar. Försökt ha skaparfria dagar men då blir jag rastlös och slutar med att jag är i skogen med hunden och letar material istället. Vill en väldig massa men som vanligt blir jag bromsad av min brist på ork (även om det långsamt blir bättre) och det skapar frustration. Blir även bromsad av bristen på pengar. Så försöker sälja det jag skapar för att kunna köpa mer material (och mat och sånt) men det går trögt. Är väl inte så etablerad kanske.

Att skapa är en slags mindfullness för mig. Man glömmer alla problem och bara är här och nu med fokus endast på det man gör. Problemet för mig är att jag glömmer ALLT. Inte bara problem och värk utan jag glömmer även att äta ( blir ju väldigt billigt i och för sig 😀 ) och tider som ska passas osv. Hade jag inte haft min hund Rokka som säger till ibland skulle jag nog sitta tills jag somnar bland färgen av ren utmattning. I dag har jag frågat mig var min off-knapp sitter. Behöver besöka verkligheten och rengöra fågelburarna och städa huset för jag är allergisk mot mitt eget hem nu. Mängden kvalster i dammhögarna börjar nå rekordhöjder så behöver verkligen ta en paus från allt skappande åtminstone två dagar…. Jag ska bara…

 

Leave a comment »

Knäckt av vården 

Hur kan det vara möjligt att den vård som jag trodde var till för att hjälpa mig på fötter istället är den som tar knäcken på mig? Var det bara jag som var naiv och trodde vården fanns för att hjälpa mig bli frisk och fungerande? Är det bara jag som är om och okunnig när jag trodde vården skulle hjälpa och inte stjälpa? Just nu känns allt bara kolsvart och meningslöst. Försöker desperat hitta något att klamra mig fast vid för att orka leva vidare men hittar inget. Så vad har hänt?

Jag lider av värk. Dels i leder och sedan har jag en värk i kroppen som kommer och går och den värken tar knäcken på mig. Ni vet hur det känns när man har feber och det värker i muskler, leder och huden? Det gör ont om katterna hoppar upp i famnen osv. När jag får den typen av värk är jag i stort sett sängliggande. I dagsläget har jag den värken 2-4 dagar i veckan. Juni hade jag en bättre period och hade låg nivå på ledvärken och få såna där ”febervärkdagar” (nej, jag har inte feber för jag kollar tempen de dagarna, men jag är totalt orkeslös och allt värker). Jag känner att jag har inget liv, jag kan inte planera något för jag vet aldrig när värken ska slå till. Jag får inte gjort det jag vill ha gjort här hemma. Jag kämpar på och försöker träna och göra min sjukgymnastik osv. Men värken äter upp mitt liv. Vissa dagar kan jag träna och jag orkar göra saker hemma och då blir jag glad och försöker alltid passa på och göra något roligt också och inte bara alla ”måsten”. Så kommer värken. Och är det så jag får en ”febervärkdag” så slår humöret i botten och jag känner mig värdelös och livet blir mörkt och jag ser ingen framtid. Jag är 42 år, 43 i november, folk i dag blir ofta 80-90år. Det skulle innebära att jag har halva mitt liv kvar. Är det så här jag ska ha det i 40 år till? Ledvärken har jag haft i många år med inflammerade leder, pronaxen, naproxen, kortisonsprutor, liniment, voltarensalva osv. Men den blir värre, fler och fler leder inflammerar för var år som går trots hjälp av sjukgymnast och egen träning. Och numera har jag fått den är ”febervärken” som jag inte ens vet vad det är. Orkar inte ha ett liv som ser ut så här! Jag är en kreativ Pippi Långstrump i vanliga fall men numera är Pippi död och Ior har tagit över mitt liv helt. Vet knappt hur man ler nå mer. Tvingar fram någon slags grimas och låtsas. Men det är så jobbigt att låtsas så jag håller mig hellre hemma ensam. Den här veckan kände jag desperationen slå till. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG!!?? Jag blev ju sjukskriven med utmattningssyndrom i Februari och de tog bort min arbetsplats i April så jag är arbetslös och sjukskriven. Pengarna räcker inte så fast jag dragit ner på allt (snålar med ström, dragit ner på försäkringar, tagit bort min livförsäkring, köper bara billigaste maten som finns men är gluten och laktos allergiker så blir dyrt ändå, inga prenumerationer osv osv). Varenda månad tvingas jag sälja saker (äger inget av värde men försöker få in lite småkronor här och där så jag har till mat och bensin så jag kan åka till sjukgymnaster, handla, kuratorn osv). Jag tvingas tigga av släkt och vänner för att ens överleva varje månad. Att vara sjukskriven är ingen dans på rosor och jag är inte sjukskriven för att det är så kul. Att ha värk äter upp mitt liv. Både mentalt, kroppsligt och ekonomiskt. Desperat bad jag läkaren att få veta vad det är för fel på mig. Men inga prover är entydiga och han kläckte ur sig en massa underliga saker men kort sagt han vet inte varför jag har värk. Tiden tog slut som jag skrev om i förra inlägget. Kompisarna manade mig att inte ge upp så jag fick tips om verktyg som finns inom vården för att hjälpa såna trasiga typer som jag. Och jag bokade ny tid för att försöka få förlängd sjukskrivning och få tillgång till verktygen och kanske få ordning på mitt liv igen. Verktygen jag pratar om är något som tydligen heter smärtskola som hjälper en att leva och hantera värken och det andra är KBT för att hantera stressen. Min tanke är att om den här ”febervärken” kom efter mitt utmattningssyndrom och även den förstärkta ledvärken kom efter utmattningssyndromet så borde de gå att påverka värken genom att bättre kunna hantera stressen. Låter väl logiskt? Jag orkar inte ha värk jämt!! Jag har inget liv! Orkar inte umgås med folk för det känns som alla runt omkring är totala idioter. Orkar inte prata för värken tar upp all ork, all vilja och allt som är levande i mig. Om ni skulle träffa mig en smärtfri dag och en dag med värk så är det som dag och natt. Smärtfri = glad, idéspruta med massor av vilja och energi och social. Värk= arg, irriterad, tyst, ingen ork, ingen vilja, gråter, isolerar mig för jag orkar inte med folk. Och när man har värk mer än man har bra dagar så tröttheten efter ett värkskov äter upp den bra dagen också.

När jag grät hos läkaren för det känns så tröstlöst med den här värken och jag försökte förklara att jag inte har något liv nå mer. Jag har värken som äter upp allt. Jag orkar inte med folk, jag orkar inte göra något, jag blir så otroligt trött av ”febervärksdagarna” och jag har isolerat mig och ekonomin är i botten. Begärde att få gå smärtskola och KBT mot stress för att få en chans att komma på fötter och kunna leva igen. Jag har massa roliga saker jag vill göra här hemma men kroppen skriker ifrån. Jag orkar inte ens sköta en normal vardag!! Fick till respons att jobb hör till vardagen och jag måste ut och söka jobb igen. Jag fråga hur då? Jag är sängliggande med ”febervärk” 2-4 dagar i veckan VARJE VECKA! Det blir karensdag karensdag karensdag, vem i hela friden vill anställa någon som de inte vet om de kommer till jobbet nästa dag? Och hur ska jag överleva om jag kanske har tre karensdagar på en arbetsvecka??  Arbetslösheten är ändå rätt hög så vilken arbetsgivare anställer en så här osäker arbetskraft när de kan få en pigg 22 åring som gör på en dag vad jag gör på två veckor?? Men han menade på att det går att  förhandla bort karensdagen hos arbetsgivare…. Jaha?? Men blir jag friskskriven så går jag på a-kassa. Och enligt AF ska jag sjukskriva mig om jag är för sjuk för en arbetsintervju tex. Det gör karensdag karensdag karensdag… på en a-kassa. Vad ska jag leva av? Har redan dragit ner på allt jag kan dra ner på! Frågade om och om igen varför jag inte kan få remiss till smärtskola och KBT mot stress för att bli så bra det går och vill ha en utredning på varför jag har ont. Tycker inte det är för mycket begärt, eller? Men återigen tog tiden slut och jag fick ingen hjälp istället blev jag friskskriven på 50% ….

Allt känns så svart men jag ville inte ge upp så jag gick förbi receptionen och bokade en telefontid med läkaren för att fortsätta kämpa och få en klarhet i hur i hela friden han tänker när hans respons på mitt ”jag har inget liv nå mer på grund av värken” är att friskskriva mig på 50% och skicka ut mig att söka jobb när jag inte ens orkar med min vardag och åter igen kräva smärtskola och KBT mot stress.

När jag kom hem och i väntan på eftermiddagen när han skulle ringa satt jag bara och grät. Allt känns nattsvart. Jag har inte ens rena kläder nå mer för jag har inte ork att tvätta. Tvätt maskinen är på övervåningen så det blir en massa spring i trappan och då blir mina knän varma på nolltid trots att jag äter arcoxia varje dag. Det bränner i knäna och då och då skär det till och knäna viker sig i trappan. Och så blir höften varm och ömmar så jag haltar. Så jag har inga rena kläder. Inga som passar i alla fall. Trots att jag försöker träna och har bra med muskler i ben och armar tex så blir man deprimerad när värken slår till och tröstäter. Så känner mig bara fet och ful. Solen kan skina och vädret vara underbart och det enda man vill är att ta en långpromenad med voffen men kroppen säger nej. Man försöker ändå bara för att bli varm i lederna och halta och då kommer ryggskottet som ett brev på posten… nej, jag menar inte att det är försenat utan det är ett uttryck som har betytt att det är något som helt säkert kommer… kom på att det ordstävet inte stämmer sedan post nord tog över. men det är en helt annan sak.

Var var jag? Jo, jag satt bara och grät och kände inte för att leva kvar och pratade med vänner på FB chatten och bad om råd. Ringde till AF och frågade vad jag skulle göra med tanke på kommande karensdagar mm. Fick råd och tips av en underbar kvinna som också lider av värk (men hon har fått hjälp med hanteringen) och kände mig lite mer hoppfull. Hon påpekade också att eftersom jag är arbetshandikapp klassad redan så finns det mer möjligheter för AF att gå in med hjälp i form av utbildning m.m. Tankarna kom igen: verktygen för att jag ska få ett bättre liv FINNS inom vården, Det FINNS smärtskolor det finns KBT det FINNS färdiga verktyg, det måste väl gå att få det hjälp som redan finns?

Sedan kom nästa smäll. Ringde till FK för att höra om de hade något förslag, någon idé om hur jag skulle gå vidare, hade de något slags rehabtankar eller vad som helst? Fick till svar att jag varit sjukskriven så länge att jag inte kommer få sjukpenning från måndag. Enligt deras bedömning ”borde jag vara frisk nu”. Inte en titt på hur jag mår utan bara stirrar på tiden jag varit sjukskriven. Även om läkaren friskskriver mig på halvtid så är det inte troligt att jag ens får de där 50% sjukpenning. Jag tappade fotfästet igen.

Marken bara försvann under mina fötter. Så jag ska tvingas överleva på a-kassa 50%  och där kommer det bli karensdagar, det vet jag redan nu, och sedan inte få något från FK för de övriga 50%?? !! Detta innebär att hur jag än kämpat med ekonomin fram till nu så kommer det bli ÄNNU värre!?!? HUR DÅ? Jag ser ingen utväg, jag ser ingen möjlighet att leva kvar. Jag vet vilken mardröm det är att slåss med Soc och vet hur deras normer ser ut och jag vet hur lite de är förankrade i verkligheten. Jag vet hur svårt det är att få ett jobb när man är frisk, men jag är sjuk med värk och vet hur kämpigt det är. Tröstade mig med att jag redan sedan tidigare är arbetshandikapp klassad på grund av min axel, mina höfter och min PPP (hudsjukdom). Det innebär att en eventuell arbetsgivare får bidrag för mig beroende på hur trasig jag är. Jag kan få mer stöd och hjälp från AF med att komma vidare och hitta ett jobb. För mig är arbetshandikapp klassningen en klar fördel. Det enda vapnet jag har när jag söker jobb är att jag är billigare än den där peppiga 22 åringen. Jag är kanske inte snabb och pigg och glittrig men jag är billigare.

Så ringde då läkaren på eftermiddagen. Jag ska få remiss till röntgen för min höft, så långt är det väl bra, MEN angående smärtskola skulle han ”tänka på det” och angående KBT hette det att jag skulle prata med min kurator (hon är underbar förresten och lika så min ordinarie sjukgymnast). Men sist jag nämnde det med KBT för min kurator så sa hon bara ”kolla på nätet”. Jag fixar inte sånt, jag behöver en levande människa som lär mig, som visar mig, som förklarar. Så jag kände mig bara mer uppgiven igen. Runt slussad i en catch22.

Och som att inte det var nog så kom nästa smäll… Han ifrågasätta min arbetshandikapp klassning!  Han menar på att han inte kan hitta någon motivering till att jag ska ha den!! Jag blev så chockad att jag inte fick fram någonting! Jag har inflammerat i höften ätit pronaxen, naproxen fått kortisonsprutor m.m. i höft och axel i flera år! Jag behöver mitt intyg på att jag är trasig för att jag ens kunna neka jobb där jag vet att inte klarar! OCH jag behöver möjligheten att kunna få hjälpmedel från AF för att klara ett jobb! Mitt förra jobb fick jag en specialstol där jag kunde sitta eller stå och allt möjligt och ett bord som gick att höja och sänka så jag kunde variera hela tiden och efter vad kroppen sa. Tar han bort något för att han inte hittar i journalerna så är jag totalt rövknullad av vården.

Jag går hos sjukgymnast varje vecka, och i vanliga fall hos kuratorn varje vecka, men hon har varit borta nästan hela sommaren, men jag får inte ens de övriga hjälpmedel som finns så jag kan klara min egen vardag ens. Men jag måste ut och söka jobb nu i det skick jag är och dessutom tänker läkaren ta bort det stöd jag kan få från AF med att söka jobb när man är trasig och ovanpå det så tycker FK att jag är frisk.

Jag ser ingen framtid, jag ser inte ens hur jag ska överleva räkningarna i september! Jag ser inte en enda ljusglimt. När jag ser framåt ser jag bara 40 år av mer och mer värk och sjukskrivningar och soc. Jag kommer leva ensam, isolerad utan möjlighet att ta mig upp på fötter. Jag kommer få sälja det lilla jag äger och har. Och djuren, som är det ENDA som ens får mig att försöka kämpa lite, måste jag nog avliva eller försöka hitta nya hem åt. Jag kommer sitta ensam, utblottad och glo i en vägg resten av mitt liv. Inga pengar, inget jobb, inga vänner (orkar inte med folk som sagt), inte mitt älskade hem… ser bara en svart misär när jag försöker lyfta blicken och se framåt.

Jag gick till vården för att få hjälp med min värk. Få hjälp att hantera den så jag åtminstone klarar min vardag med matlagning, tvätt, hundpromenader och städning och kanske något kul mellan varven. Istället har jag inte sovit en blund på snart två dygn, jag gråter gråter och gråter. Magen bråkar och jag mår illa. Försöker äta men allt smakar papper. Jag överlever inte på 100% sjukpenning så hur ska jag klara mig på 50% a-kassa? Jag vet inte när jag har köpt kläder senast. Jo förresten, jag köpte ett par promenadskor på rea för mina gamla gick sönder i sömmarna efter 4 års stadig användning. Men fick låna av mitt ex för att göra det.  Jag vet av erfarenhet hur fort man stämplar ut och hur fort ersättningar försvinner. VILL ha ett jobb men med min kropp är mina möjligheter begränsade. Jag har försökt som städerska i ren desperation för jag behövde jobb men var inflammerad hela tiden. Bet ihop och tog mig igenom vikariatet men sedan var jag helt trasig. Fick ett annat vikariat som personlig assistent (ett jobb jag älskar) men där ska ju jag anpassa mig efter den som behöver hjälp och inte hon/han efter min trasiga kropp. Nattskiften går ganska bra men då är det långa pendlingsavstånd utan bussar och mina höfter klarar inte att köra bil så mkt. Jag ÄLSKADE mitt jobb på posten (men det var 4 år sedan när allt fungerade) men trots att det bara var ett vikariat så klarade inte min axel och min högra höft av det i slutändan. Har provat det mesta och vet hur kämpigt det är på arbetsmarknaden och tar de bort min handikapp klassning för att han inte hittar i journalerna (hälsocentralen/ vårdcentralen har bytt ägare m.m.) så är jag riktigt i skiten. Mitt enda hopp att hitta ett jobb där jag fungerar utan allt för mkt sjukskrivningar är ett ordentligt stöd från AF. Känns bara så hopplöst. Orkar inte kämpa mer för hur mkt jag än kämpar och försöker så blir det bara värre. Önskar jag hade en tidsmaskin och gå bakåt och börja om från när jag var övre tonåren och KRÄVT rätt hjälp redan då.

Är det verkligen så här mitt liv ska se ut? Är det så här det ska vara kommande 40 åren? Då orkar jag inte vara med. Orkar inte gråta mer, orkar inte ha värk mer, orkar inte vara fattig mer.

Jag ska bli politiker. De kan köra för fort och få 1,5 miljoner i avgångsvederlag. Så som jag dragit ner på mina utgifter i dagsläget skulle 1,5 miljoner räcka resten av mitt liv. Så vem röstar på mig??

Ha en bra fortsättning på helgen folket

hälsningar från en Dweia utan framtid.

Leave a comment »

Utan att veta vad som är trasig är det svårt att laga det

mina dygn är upp och ner, mitt liv är ett helvete, mitt humör är kört i botten, min kropp är trasig, min ekonomi är körd i botten, ändå ska jag behöva slåss för att få en utredning av min värk så jag kan bli bättre??? Borde inte det vara en självklarhet för en vårdcentral att vilja göra sina patienter friska så de kan gå ut i arbetslivet igen och fungera??? Jag är inte sjukskriven för att det är så jävla kul att aldrig ha pengar, att alltid ha ont, att alltid må skit och att gråta fler dagar än jag ler. Jag springer inte till läkaren för att det är så kul. Jag springer till läkaren för att bli hörd och få hjälp inte för att bli ignorerad och till slut utkörd utan hjälp för att nästa patient ska in. Hur blir jag hjälpt av att läkaren sitter hela patienttiden och berättar om hur all värk är en radio i skallen och den har en volymknapp. Blir inte friskare av det. Jag försöker få hjälp att klara min vardag! Jag vill ha hjälp att bli FRISK eller åtminstone ha fler fungerande dagar än dagar med värk. Jag trodde det var en rättighet att få reda på vad det är för fel på mig! Om man inte vet vad som är fel är det väldigt svårt att bli frisk. Det är som att ha en krånglande bil och byta tändstiften och tro att det ska bli bra utan att ha kollat. Kollar man inte så ser man inte att bränslefiltret är igenkleggat. Jag är så trött ledsen och frustrerad. JAG VILL HA ETT LIV IGEN!!! Jag vill ha fler värkfria dagar än dagar med värk. Jag vill kunna fungera. Jag vill kunna jobba och tjäna pengar så jag slipper tigga, låna och sälja VARJE månad för att överleva. Jag är inte sjukskriven för att det är roligt. Men hur får man läkare att lyssna??? Jag går på knäna nu! Sedan sitter styrande och babblar om att läkare ska säga nej till patienter som behöver bli sjukskrivna för att det kostar för mycket. MEN GE MIG RÄTT HJÄLP SÅ JAG BLIR FRISK! Eller åtminstone kan fungera någorlunda normalt. Får man rätt hjälp i rätt tid så slipper man oftast långa sjukskrivningar. Men jag har fortfarande uppenbarligen inte rätt hjälp. Varit sjukskriven sedan februari nu i ett sträck. Och mängder med gånger innan dess och för var år som går blir det värre. Är det för mycket begärt att vilja veta vad det är som är fel?? Man har inte värk utan att det är något som inte står rätt till eller hur? Orkar inte mer. Känns som man pratar och pratar utan att bli hörd. Jag är 42, jag har halva livet kvar. Är det så här resten av mitt liv ska se ut så vill jag inte vara kvar mer. Men hur får man läkarna att lyssna? Har ny tid till samma läkare i morgon men jag har ont i magen för att gå dit. Jag orkar inte mer.

Leave a comment »