Som många av er vet så gick jag in i den ökända väggen. Kallas ”utmattnings syndrom” numera. Jag går långsamt långsamt långsamt åt rätt håll. Är medlem i iFokus och gruppen ”Trötthet” med sina inlägg fick mig att äntligen inse att många känner som jag. Jag är inte ensam och känner att jag vill visa andra att de är inte ensamma.

För alla oss med utmattningssyndrom är det olika Även jag har utmattningssyndrom men börjar långsamt långsamt långsamt gå åt rätt håll. Det vi alla dock har gemensamt är att vi är inte bara trötta i kroppen, vi är trötta i själen. Våra känslor, våra hjärnor, vår mentala styrka är körd i botten. För de allra flesta av oss manifesterar det sig även fysiskt med försämrat immunsystem, inflammationer i leder och muskler, huvudvärk och all möjlig annan värk. Värk i sig är jobbigt att kämpa med och gör allt jobbigt, sedan lägger man denna otroliga trötthet ovanpå det. Minnesförluster, panik, ångest, depressioner, matsmältningsproblem, konstant stress, värk, osv osv.

Att lida av utmattningssyndrom är inte som att man bara kan ta semester och sedan må bra. En semester hjälper inte. Det här är mycket djupare och svårare. Jag har under många många år kämpat mig framåt på ren envishet fast kroppen skrikit högt och ljudligt ”TA DET LUGNT!” men helat tiden kämpat vidare med tanken ”bara jag klarar det här så blir det bättre, bara jag orkar dit fram så blir det lugnare”… Det var inte så. Jag tänker nu vända mig till alla er som också hittat den ökända och fruktade väggen.

Vet inte vad som passar dig som hjälp för att börja läka ihop och ladda om, men för mig är att bara vara. Fy fan så svårt det är!!! Så fort allt jobbigt eller ett ”måste” dyker upp i huvudet börjar jag gråta och får panik och kan inte sova och får ångest osv. Kan vara ett så litet måste som ”jag måste laga mat”. Till min stora tur så bor jag på landet med husdjur som hjälper oerhört. Men isolerat mig själv helt. Häromdan slog det mig att om jag dör så är det ingen som kommer misstänka något förrän jag legat död minst en månad. Skrämmande känsla. Men samtidigt orkar jag inte göra något åt det och jag är inte redo att göra något åt det. Jag orkar inte med folk mer än i små doser. Jag tar en minut i taget. Har jag överlevt en minut kan jag överleva en till. Har jag överlevt två minuter kan jag klara en till osv. Just nu har jag överlevt många många minuter. Även om jag ofta inte vet meningen med det så fortsätter jag. Gått igenom mängder med skit förut och överlevt så  varför ska jag ge upp nu? Nån gång kommer man väl ut på andra sidan. Har ju gjort det förr. Hörde ett citat som jag bitit mig fast i ”If I can take it – I can make it”. Ägnar många dagar åt att bara stirra på tv:n utan att se något och utan att tänka eller egentligen leva. Men jag tror det är det jag måste göra.  Det är oerhört svårt men man lär sig små knep hela tiden. Mår oerhört dåligt och folk i omgivningen förstår inte vad man pratar om. Hade länge svårt att ens klara av att gå och handla utan att få ångest och panik i flera dagar innan jag skulle handla. Men det lärde mig samtidigt att man klarar att äta och hitta mat även om man i vanliga fall skulle anse att kylen är helt tom.  Började gå ut på nätterna med hundarna för jag orkade inte möta folk.  Bor väldigt ensligt så inte ofta man möter någon ändå. Försöker lära mig att bara vara och stänga av. Fy fan så svårt det är!! Men så fort ett ”måste” dyker upp så får jag total panik. Jag tycker inte om mig själv. Tror aldrig jag gjort det heller. Men … kanske man kommer dit en dag? Mina djur tycker om mig, även om jag har svårt att se varför så är det lugnande att stirra på en tv och ha en katt som spinner. Tror inte jag hade levt i dag utan dem.

Jag vet inte vad som skulle få dig att börja vända om och komma på rätt köl istället för att drunkna i ångest, utmattning och panik. Vet vad som fungerar på mig och kanske något av det kan hjälpa dig. Just nu håller jag på och försöka lära mig att ta det lugnt. Det är okej att bara låta dagarna gå, det är okej att inte diska, det är okej att inte prata med folk, det är okej att ligga i sängen en hel dag och bara titta på tv utan att följa med. FY FAN SÅ SVÅRT! Kändes som jag inte kom någonstans. Grät dagligen, ångest, känslan av att vara värdelös och inte vara behövd, känslan av att alla skulle få det bättre utan mig för jag är ändå så värdelös och påfrestande. Alla skulle få det bättre utan mig. Hade redan innan den totala kollapsen brutit med nästan alla vänner. Kändes som alla människor var puckon. Kändes som jag pratade ett annat språk som ingen förstod. ”men om du börjar promenera varje dag så ska du se att du mår bättre”…. En läkare som såg min stress-svullna mage sa ”du kanske ska tänka på din vikt så ska du se att allt blir lättare”. När jag sa att värken i leder och muskler gjorde att jag inte klarade av att träna så fick jag höra att man ska träna ändå. Jag satt hemma och tröståt och hade värk. Blev fetare och fulare och håret blev bara en swinto boll. Värk som inte blev tagen på allvar. Bet sönder mina tänder. Har snart inga tänder kvar. Luktar illa i munnen men har inga pengar att sätta in nya tänder eller sanera bort de ruttnande tandrötter jag har. Vill inte prata med folk, vill inte le. Huvudvärk, illamående, ständig stress över pengar.  Ledvärk, muskelvärk, tappar koppar, spänningar, gråter, osv.. Men blir långsamt långsamt bättre. Känns som det inte händer något alls mellan varven och det känns hopplöst. Jag som kunnat läsa flera böcker om dagen klarade inte ens av att läsa en serietidning. Kunde inte följa med i favoritserien på tv för jag kunde inte koncentrera mig.

Jag har haft många långa perioder när jag mått oerhört dåligt och aldrig fått hjälp och stöd av andra. Det har gjort att jag är rätt bra på självrannsakan och på att ta mig ur skit själv. Min fråga till mig själv blir: Hur ser mitt liv ut nu och hur mår jag? Det gjorde du genom att lista upp vad du reagerade på hur du mådde och kände. Sedan frågan: Vad skulle få mig att må bättre? Och då pratar jag inte om stora steg utan pytte små. Tex: Jag gråter av att handla och får ångest. Vad kan jag göra för att minska ångest och panik? det kan tex vara: Handla på en affär där ingen känner mig även om jag måste åka 10 mil extra. Storhandla så jag inte behöver handla ofta. Planera min handling. Och eftersom minnet inte fungerar så skriv upp skriv ner skriv skriv skriv. Även om man tappar lapparna så skriv.  Minskade ner mitt handlande från 2-3 gr i veckan till 1 gång varannan vecka.  Jag handlade på en affär i grannkommunen. Det gav mig fler dagar för återhämtning. Innan så fick jag ångest och panik och kunde inte sova natten innan jag visste att jag var tvungen att åka och handla och jag sov mängder när jag väl kom hem efter en handling och hann inte hämta mig förrän det var dags för nästa sak. Har kuratorn en gång varannan vecka och sjukgymnasten en gång i veckan. Här ute på landsbygden finns inte mer hjälp att få. Men det gör också att jag hinner återhämta mig längre mellan besöken. I början försökte jag fortsätta hålla mitt liv igång och gjorde ärenden och försökte ha ordning i huset och allt som skulle göras. Men det gjorde att jag inte kunde ladda om. Varje sak jag gjorde gick mig att gå bakåt och inte framåt. Om jag fick vila en dag och inte prata med någon, inte göra något annat än äta, skita och sova så gick jag en millimeter framåt. Men dagen efter skulle jag handla så jag grät, skakade, kunde inte tänka, vankade runt, mådde skit och gick flera meter bakåt. När jag väl handlat var jag så slut så jag sov, sov och sov. Men man kan inte sova tillräckligt när det är själen som är trött! Man måste tänka på vad som får själen att må bra. När jag väl förstått den saken så började jag göra små små framsteg. Nu klarar jag av att gå och handla på lokala affären med bara obehagskänsla i magen. Jag har kunnat börja läsa lite igen även om jag är långt ifrån mitt normala jag och fortfarande har många dagar när jag inte kan läsa. Men då får man acceptera det.

Men fy fan vad sånt är svårt!

Att acceptera att man inte orkar, att acceptera att man mår dåligt! Man känner sig som en usel människa som inte orkar. Största fienden är folk som säger vad de tror är peppande saker som ”det finns alltid de som har det värre”.  Såna saker får en bara att må sämre och sjunka djupare ner i mörkret.  ”varför orkar inte jag? vad är det för fel på mig? Varför är jag en sämre människa? Varför händer det här mig? Varför just jag” De där frågorna är våra största fiender. Det är inget fel på oss! Vi är inte sämre människor! Det spelar ingen roll varför det händer oss. Det enda som är viktigt är att lära känna sig själv och få reda på vad som får oss att må bra. Men samtidigt känns det som man inte har rätt att må bra för man duger inte. Jag känner att jag inte har rätt att ta det lugnt för då är jag bara lat. När man mår så dåligt att man får ångest av att tvätta kläder för man orkar inte gå upp för trappan och se röran och känna sig som en äcklig usel människa som inte orkar reda upp allt och rensa upp i röran. När det finns saker som måste göras och jag är så värdelös att jag  inte klarar av att göra dem så förtjänar jag inte inte att må minsta lilla bra. Jag förtjänar inte att bli omtyckt för jag är så fet och lat. Men där måste man dra i handbromsen. Man är INTE lat för att man inte orkar. Ju mer man går igenom desto mer sliten bli man fysisk, psykiskt och i själen. Allt sitter ihop. Går man igenom mentalt tunga saker sätter det sig på kroppen. Kroppen är vår larmklocka som skriker ”TA DET LUGNT!”. Det är inte fel på oss för att vi mår dåligt, det är inte fel på oss för att vi inte orkar, det är inte fel på oss. . . Vi är normala som hamnat i onormala situationer under lång tid. Det har slitit ut oss.

Sedan blir det inte lättare av att det här är något som inte syns utåt så man är konstant medveten om samhällets tankar och blickar, åtminstone är jag det. När folk frågar vad jag jobbar med nu svarar jag att jag är sjukskriven. När de frågar varför så skyller jag på min värk. Som jag sa i ett tidigare inlägg ”Det är lättare att visa brösten än att visa hur man känner”. De gånger jag sagt att jag lider av utmattningssyndrom eller att jag gått in i den berömda väggen så blir det så många frågor och man ser nedlåtande blickar och kommentarer som ”jamen det är väl bara att ta sömnpiller så du sover på nätterna”… om det ändå vore så enkelt. ”ta en promenad”… Om det vore det enda svaret. Jag är utomhus varje dag och jag försöker träna lite. Men så fort jag tränar får jag inflammation i muskler eller muskelfästen. Jag måste lyssna på kroppen. Men det är inte lätt när man fortfarande är en människa som är kreativ och vill mycket. Det skapar frustration när man inte kan göra ens saker som får en att må bra så som skapa tavlor eller skriva. Största utmaningen för mig i allt det här är att:

  • tillåta mig att inte orka
  • inse att jag inte är en dålig människa för att jag inte orkar
  • ta dagen som den kommer

Många av oss som lider av utmattningssyndrom känner oss som sämre människor för att vi inte orkar mer, vi känner att vi inte är värda att tyckas om för att vi inte orkar saker som man ”borde” orka.

Men det finns inget sånt som att man ”borde” orka. Vi har kämpat länge och ofta inte visat utåt hur vi mått under väldigt lång tid. Vi har, till och med för oss själva, förminskat saker vi går igenom under lång tid. Långvarig psykisk stress äter upp oss inifrån och ut. Ju mer nerbruten man blivit desto längre tid tar det att ta sig upp. Möjligheten till återhämtning varierar också från person till person och påverkar också återhämtningstiden. Jag har inget jobb som pressar på, jag har inga barn som pressar på, jag bor på landet, jag har husdjur som i mitt fall hjälper återuppbyggnaden. Det är stressande att vara arbetslös och sjukskriven för ekonomin skapar ett enormt svart ångestmoln varje månad. Jag har fortfarande bodelning och saker att ta itu med efter pappas död att ta itu med. Men det viktigaste är gjort och jag håller på och lär mig att jag måste ta allt i den mån jag orkar. Jag är skör och minsta lilla sak kan kasta mig bakåt igen. För två veckor sedan var en vän lite obetänksam och i ett försök att vara snäll kom han med ved utan förvarning och började prata om att vi skulle sätta om skivan jag har för ett trasigt fönster och så skulle vi göra det och det och det. Jag fick total panik och grät och fick panikångest och klarade inte av mer och bröt ihop helt och bara grät och grät. ”jamen jag kommer ju bara med ved och hjälper lite?” sa han helt oförstående. För honom var det ”bara” men för mig blev det stort och jag såg alla ”måsten” galopperande emot mig som en svart vägg. Trots att han vet hur jag mår och vad jag går igenom så är det inte lätt för någon som inte haft utmattnings syndrom att förstå. Minsta lilla gnutta press är för mycket ännu. Jag går långsamt åt rätt håll, men ordet är LÅNGSAMT. Vad kunde han ha gjort i det där läget för att underlätta och göra det bra? För det första kunde han ha frågat dagen innan så jag fått en chans att mentalt förbereda mig. När ångestattacken kom kunde han bara ha tagit det lugnt och kanske sagt att ”vi gör det du orkar när du orkar och vi kan börja med att dricka kaffe, jag kokar en kopp så kan vi dricka den här och titta på molnen en stund”. Istället lastade han av veden medan jag låg och grät och mådde otroligt dåligt i sängen och sedan hoppade han i bilen och åkte. Han sa inte hej då eller kollade hur det var med mig. När man redan är på en så oerhört mörk plats får ett sånt agerande det en att känna sig ännu mer värdelös.  Dessutom blev jag mer stressad för hur ska jag nu få skivan i fönstret tät utan hjälp osv. Dessutom kom alla mörka nedvärderande tankar tillbaka med att man är lat, värdelös, fet, ful och skammen över att man inte orkar. Och tanken att andra får det bättre utan mig återvänder. Man sover inte, man har ingen aptit men tröstäter ändå och mår ändå sämre över det. Innan incidenten men honom så hade jag börjat läsa lite igen. Kunde inte läsa flera böcker på ett svep som jag kan i vanliga fall, men jag hade klarat flera kapitel på en dag. Men hans obetänksamhet och okunskap kastade mig flera veckor bakåt i min rehab. Kunde inte följa med i tv program och all värk om tillbaka i full skala och jag var rastlös och stressad. Blev inte bättre av att han inte svarade i telefon eller svarade på sms. Skapade bara mer otrygghet och panik. Nej det är inte en pojkvän eller någon jag är förälskad i utan en vän. Men jag har väldigt få vänner kvar just nu för jag orkar inte. Och såna där händelser gör att jag drar mig mer och mer undan. Att komma på fötter är tungt nog som det är och att råka ut för såna här saker gör att man drar sig undan mer. Man orkar inte börja om där man varit för åtskilliga veckor sedan. Det krävs enorma mängder tålamod från omgivningen och även medvetenheten om att det är skillnad på en ren depression och en utmattnings depression. När jag varit rent deprimerad som 1998 tex så hjälper det att som vän peppa och pusha. Men nu, så fort det blir krav eller press blir jag stressad och går bakåt i rehab. Jag tål inte stress.