Archive for maj, 2016

Att vara eller inte vara….

Att vara eller inte vara bland folk när man är utbränd är en fråga som delar folk i två grupper. Jag är i grupp ett som säger: Orkar inte vara bland folk mer än i små doser. Grupp två säger att man måste vara bland folk.

Nej, jag orkar inte vara bland folk mer än då och då och då är jag dödstrött efteråt. Och framför allt orkar jag inte när folk som inte vet något om mig eller mitt liv kommer fram och låtsas veta en massa saker. Som i dag, en tant kom fram till mig och började prata om att man inte behöver vara sjukskriven för utmattnings syndrom (som det så fint heter numera när man smäller in i den berömda väggen) det är bara att äta piller och gå på gymmet. Hon var betydligt mer kränkande än så där men orkar inte citera helt för det är inte det som är poängen. För det första så har hon inte en aning om vad jag gått igenom de senaste 5-6 åren och även före det, för det andra vet hon uppenbarligen inget om att vara utbränd, för det tredje så orkar jag inte hela tiden förklara och rätta folks missuppfattningar och förutfattade meningar om saker och ting. Oftast säger jag bara att jag är sjukskriven om folk frågar och undrar de varför säger jag bara att jag har problem med ryggen och lederna. Enklast så för sånt förstår folk. Visst, jag har ont i ryggen och mina leder och då framförallt höfter och vänster axel men det som är absolut jobbigast är den här enorma tröttheten. Jag har nu varit sjukskriven i ca tre månader och det blir bättre. Men det går oerhört långsamt. Jag kan ta som exempel i början så grät jag varje gång jag var tvungen att åka iväg och göra något ärende eller handla. Jag fick sån otrolig ångest och visste knappt vad jag gjorde. Grät flera gånger om dagen därför att ihop med att gå i väggen så känner man sig värdelös som inte orkar. Man känner sig som en usel människa för att man inte klarar mer. Man skäms över att inte klara mer. Man kommer inte ihåg någonting, allt värker, man är bara stressad, förvirrad och rödgråten. Min största utmaning är att lära mig att inte stressa. Inte helt lätt för någon som varit i konstant maxad stress år in och år ut lääänge. I dag när jag lärt mig känna igen symptomen mer så ser jag att det här har börjat redan 2010 om inte ännu tidigare. Men jag har bara kört på och livet har gett slag på slag men jag har bara malt vidare och gått vidare på ren envishet. Tillslut tar det bara stopp. Min sista droppe var när jag efter allt slit ändå får reda på att 4H tar bort den heltidstjänst jag hade trots alla planer och allt vi redan genomfört. Det var sista droppen, det som slutligen gjorde att benen sluta fungera och bördan blev för tung.

 

Så vad gör jag nu för att gå vidare och för att bli pigg och glad och hitta mig själv igen?

Jag går hos sjukgymnast för att få ordning på kroppen. Det går långsamt men stadigt åt rätt håll. Ibland gör jag för mycket och får inflammationer igen så måste tänka efter och bromsa mig själv fast det finns så mycket som behöver göras. Jag går hos kurator och försöker lära mig att inte stressa och att förlåta mig själv för att jag gått i väggen. Så just nu försöker jag lära mig att ta det lugnt. Inte lätt när man kört på i 200 km/h år ut och år in. Minns inte om jag skrev i förra inlägget om det här med mina hobbies. Jag har alltid älskat att läsa och i normalfall kan jag lätt läsa ca 500-1000 sidor om dagen om tiden finns. Men när jag smackade in i väggen klarade jag inte ens av att läsa en serietidning för jag kunde inte fokusera så länge som krävdes. Jag lånade en bok på bibblo för jag tänkte varva ner med läsning. Jag har fått låna om den två gånger redan för jag har inte klarat av att läsa mer än ett par sidor om dan och inte ens varje dag. I går kunde jag läsa två kapitel innan jag inte klarade att koncentrera mig mer. Men sedan var jag helt slut och sov massor. Men det är ändå ett tydligt framsteg även om det är lååångt kvar innan jag är på benen helt. Det är faktiskt fruktansvärt svårt att lära sig att ha tålamod med sig själv. Det är svårt att acceptera att man faktiskt inte klarar allt man vill eller behöver göra.

Förra veckan var jag till Gällivare på torsdagen och köpte ny sele till min tik och handlade mat och lite andra ärenden. Hälsade på en kompis och drack kaffe och pratade lite. Låter väl som en chill dag?  I normala fall hade jag sagt att det var en lugn och skön dag, men i det skick jag är nu så var jag totalt slut när jag skulle hem. Körde fel väg på två ställen för jag fick totala hjärnsläpp för jag var så trött. Jag har ju jobbat i Gällivare fram till sista mars 2015 och bott i Malmberget osv så jag KAN samhället jag vet var allt finns och jag hittar… Men inte nu. När jag är trött vet jag knappt vad jag gör. Klarar inte av att hålla fokus. Stannade i Svappis på hemvägen och tankade bilen. Sedan hoppade jag in och la ner nycklarna i väskan och försökte starta bilen med mobilen. Såna saker gör mig rädd. När jag väl tagit mig hem och ätit middag så gjorde jag et jag var tvungen till som att ta hand om djuren och allt sånt. Men sedan sov jag bort i stort sett hela fredag och lördag. Söndag var jag igång lite men sov mest. I dag (onsdag) kände jag mig lite piggare igen och for för att handla och föra saker till ÅVC. Men utanför affären träffade jag den där kvinnan som inlägget började med. Förutom att förolämpa mig så kände jag mig bara urlakad och trasig så jag orkade inte gå in på affären utan vände tillbaka till bilen och bara satt och stirrade genom rutan ett tag innan jag klarade att åka hem igen. Sakerna som skulle till ÅVC får vänta till nästa onsdag och handlandet får vänta till fredag eller något. Har sovit en timme efter att jag kom hem. Ändå gjorde jag inte något annat än att träffa en oförstående kvinna. Men det äter upp den lilla energi jag lyckats samla ihop. Så jag håller mig borta från folk tills jag har mer ork. Jag träffar folk ibland och i små doser och när jag själv känner att jag orkar. Jag känner mig inte isolera och ensam för jag har vänner och sms + chatt fungerar bättre, där kan jag läsa och svara när jag har ork.

Jag är inte döende, jag är inte deprimerad jag är bara totalt slutkörd, trasig och utsliten. Det kommer ta tid, om en någonsin, tills jag är på fötter igen. Det är på väg men det går långsamt och jag får bakslag. Och det är inte som kvinnan sa: ”Det där behöver man inte vara sjukskriven för  det är bara att ta piller och gå på gymmet. Går du ner i vikt så kan du jobba igen och livet är inte tungt det bara lär dig saker”…..

Det är lustigt att folk som inte vet ett skit om mig ändå kan yttra sig om hur livet är….. Blir ständigt lika förvånad.

Annonser

Leave a comment »