Archive for april, 2016

Värk i kroppen eller i själen…

Varför har vi så mycket lättare att erkänna att vi har värk i leder eller huvudvärk eller annan typ av fysisk värk men så svårt att erkänna värken i sinnet?

Det är lättare att visa brösten än att visa hur man känner.

Psykisk Ohälsa… Visst låter det otäckt? Och för många av oss går tankarna till psykiatrin och det är ännu inte helt avdramatiserat i samhället, utan många tänker på tvångströjor och våldsbenägna personer. Men det är långt ifrån sanningen.

Utmattningssyndrom, utbrändhet och annan psykisk ohälsa sprider sig som en löpeld över landet. Och många av oss skäms över att vi inte orkar mer.

Ja, jag är en av alla de människor som hittat den berömda väggen.

Efter många år med dålig ekonomi, krångliga förhållanden, inget fast jobb utan ständigt stressen att hitta nytt jobb, inte veta vilken inkomst man kommer ha månad för månad, aldrig kunna planera, haft hand om min sjuka och dementa pappa de senaste 5 åren, omställningen att bli mamma åt sin egen pappa, mycket strul med vården för att pappa skulle få den vård han behövde, tjorv med hemtjänsten, ständiga skador på huset, problem med bilen och min egen ohälsa har satt sina spår. För ca ett år sedan fick jag en tjänst på ett år men blev lovad att den skulle förlängas senare och att jag var så duktig och bra så de ville absolut inte förlora mig. Just som jag äntligen efter 20 år kunnat göra en budget och börjat känna att jag fått styr på mitt liv blev pappa hastigt sämre och avled. Med hans död kom osäkerheten över framtiden fram igen och ständig press att prestera och producera på jobbet och en inkonsekvent chef gjorde mitt drömjobb olidligt. Jag gick på knäna, glömde hur man ler, talade om det gång på gång för chefen att det var för mycket jobb och fick till svar att så skulle jag inte känna men att jag måste öka. Hur skulle jag kunna öka utan att få resurserna? Det är som att någon får  i jobb att skotta en fotbollsplan med över 1 meter snö men inte få någon spade att skotta med, och när man sedan är sönderfrusen, trasig får man skit för att den inte är jämn. När jag förklarade att jag gick på knäna och jag behövde hjälp att gå vidare och att jag inte kunde göra allt ensam (jag är dessutom lönebidragare pga värkande leder och annat) och att min värk blir sämre av all stress fick jag till svar att jag skulle dra ner bara för att i nästa mail få order att öka upp. Julen kom och jag orkade bara sitta. Jag satt och låg hela jul- nyår och orkade inte träffa folk. Kunde sova 16 timmar, gå ut med hundarna och sova 4 timmar till osv. Men ändå lika trött. Tog ut ledighet, blev förkyld och blev sjukskriven. När jag totalt utsliten och trasig tog mig till jobbet igen så fick jag beskedet som var sista droppen för att jag skulle rasa totalt:

De kommer inte, trots löften, förlänga min tjänst.

Allt jag slitit för är totalt bortkastat. Där låg jag utsliten, trasig och bortkastad. Allt värkte och jag orkade inget alls. Blev sjukskriven och fick en hel del remisser. Trots att jag redan i maj började vinka åt min chef att jag inte hann med allt som behövde hinnas fick jag ingen respons. Samtidigt pressen att få ihop det ekonomiskt för föreningen för att annars skulle jag inte ha något jobb. Sedan hade jag min privata ekonomi också att få styr på efter 20 år utan stadigt jobb. Och så lägger vi på pappas död, bouppteckning och osäkerheten över bodelning, min älskade gamla hund blev sjuk m.m.

Nu är jag en trasig, arbetslös medelålders kvinna med konstiga utbildningar. För ett år sedan var jag lycklig på mitt nya jobb och att kunna vara mer med pappa och jag såg ett ljus i lutet av tunneln. Istället blev det bara allt mörkare. Så nästa gång någon säger ”nu kan det inte bli värre” så kommer jag slå dem i skallen med en slö abborre. Det kan alltid bli värre.

Jag klarar inte ens de mest normala saker. Om jag ser att jag måste åka och handla mat så har jag ångest över det i flera dar och väntar tills jag inte har en matbit i huset. Går hos kurator och har fått nya värktabletter för mina leder. Jag pratar med andra med samma problem, jag har tid hos sjukgymnasten för att få mer hjälp. Men det här tar tid.

Tid som samhället inte har råd att ge mig.

Jag klarar knappt av att åka och handla men ska samtidigt orka med att ge mig ut på en kall arbetsmarknad. Göra reklam för mig själv och tala om hur bra jag är när jag i verkligheten bara känner mig trasig. Vet hur svårt det är för fullt friska och unga människor att få jobb. Hur ska jag som är trasig och känner mig som 95år kunna hitta ett som jag dessutom klarar av?

Och jag liksom många andra som knallat rakt in i väggen kämpar också med att man skäms över att man inte orkar mer. Att bara ta en dusch är ansträngande. Man har svårt att förstå hur saker man annars tagit för självklara, som att klä på sig, kan vara så betungande. När jag säger att jag inte orkar så handlar det inte om lathet utan jag klarar verkligen inte att göra en viss sak. När någon säger att de inte orkar dra en långtradare med motorstopp så accepterar vi det utan att blinka. Men när någon som lider av utmattningssyndrom får ångest av att gå och handla så står folk som frågetecken och tycker att man överdriver. Man är trött trött trött och bara att duscha gör att man sitter utmattad och orkar inte mycket mer på länge. Jag är på bättringsvägen nu men det går oerhört långsamt. Något som skapar frustration och det i sin tur ger bakslag. Och jag har ju samtidigt en massa andra problem att hantera samtidigt som man är för trasig för att orka med ens vanliga vardag.

Kan inte koncentrera mig för fem öre. Bara att följa ett avsnitt av någon av mina favorit tv serier som tex Grimm är för svårt så jag måste se både originalet och reprisen för en chans att hänga med. Jag som ÄLSKAR att läsa och skriva klarar inte av att läsa en bok. Att skriva det här har tagit mig lååång tid för jag måste göra annat emellan för huvudet hänger inte med. Jag tycker om att köra bil men kan inte göra det av tre anledningar 1) pengar 2) mina höfter 3) kan inte koncentrera mig så är total fara! Kör bara när jag absolut måste. Förra veckan när jag körde till grannbyn för att gå på apoteket så glömde jag plötsligt av hur man växlar. Något man gör utan att ens tänka var plötsligt omöjligt. Jag fick panik och skulle stampa ner bromsen för att stanna och samla mig men gjorde fel och stampad gasen och höll på att köra åt fanders helt. Fick till slut stop på bilen och gick ut och andades och gick runt lite och tänkte bara på att andas. In och ut, in och ut, in och ut. Tillslut slog hjärtat normalt och illamåendet och ångesten hade släppt och jag kunde köra vidare. Nej, det finns inga allmänna transportmedel.

”men det är väl bara att gå och lägga sig i tid då” får jag som svar när jag säger att jag är för trött för något. Men det handlar inte om det. ”Det hjälper inte att sova när det är själen som är trött” hittade jag en Meme som sa och det säger det väldigt bra. När man har slitit ut kroppen finns det till viss del utbytbara delar, värktabletter mm. Men när det är själen som är utsliten tar det tid. Tid är i stort sett det enda som hjälper. Förståelse från omgivningen underlättar men ingen annan kan göra mig frisk igen. Det kan bara tiden göra. Man kan få verktyg av kurator och man kan få hjälp med alla fysiska problem som dyker upp när man är stressad och trasig. Men det största jobbet måste man göra själv.

Man är väldigt skör och hudlös. Minsta lilla puff gör ont. Minsta lilla någon säger eller gör värker.

10437433_933080000143552_7024835991010152163_n

Översatt står det ungefär ”smärta förändrar folk, det får dem att ha mindre tillit, övertänka mer och stänga ute folk.” Och det stämmer. Man orkar inte med folk. I mitt fall är inte det värsta biten eftersom jag alltid haft perioder när jag behöver vara själv. Det är mycket lättare att umgås med folk via sms, chatter och mejl än att träffa dem på riktigt. Blir det jobbigt att prata kan man bara logga ut eller sluta läsa. Man behöver inte duscha eller låtsas vara glad på en chatt. Man kan sitta och storgråta så man knappt ser skärmen men ändå skriva knasigheter så alla tror man mår bra och är glad.

Att man har en trasig själ syns inte utanpå.

Oftast inte i alla fall. Ska ta ett exempel. Jag brukar färga håret eller bleka det med jämna mellanrum. Nu har jag inte gjort det på ca ett år för jag har inte orkat. En dag när jag skulle gå och duscha så kände jag mig tillfälligt lite piggare så jag färgade håret. Tog en bild innan jag gick på toa och färgade och hade inte glasögonen på. Satte på mig lite smink när jag var klar och tog en bild med låg upplösning och hade glasögonen på. Glasögonen hamnar så de döljer det mörka under ögonen. Jag spärrade upp ögonen lite och satt så fönstret och ljuset utifrån speglades i ögonen. Det var alltså ca 1 timme mellan före och efter bilden. Ändå fick jag höra saker som att vad bra att jag blivit frisk. Ett foto med smink, rent hår och ett fejkat smile kan lura de flesta. För hur man mår inuti och vad man känner och tänker syns inte utåt. Min PPP är så ful så jag döljer handflatorna och fötterna och andra utslag mm pga stress döljer man med kläder.

Ett annat exempel. All stress och ångest satte sig på lederna. Jag haltade och hade så svårt att gå trots smärtstillande och antiinflammatoriskt. Så fick jag en ny sorts tablett och blev klart bättre och haltade mindre synligt. Fortfarande värk i leder men höfterna blev bättre och jag gick ut på byn med hundarna och fick genast pm på FB om vad bra att jag är frisk. Hmm nej, jag är inte frisk. Jag har bara mindre ont i lederna. Men man orkar inte förklara, man orkar inte berätta, man orkar inte frågor och man orkar inte folks fördomar och oförstående.

Ett annat problem med att ha en trött själ är att man inte har ork till något. För mig som är beroende av sjukgymnastik för att fungera rent fysiskt är det förödande. Allt med pappa med hans hastiga sjukdom, sömnbrist, stress och press på jobbet kulminerade med hans död under midsommarhelgen. Efter begravningen var jag helt slut och sov och sov och sov. Orkade inte träna och åt godis m.m. för att ens orka mig igenom dagarna på jobbet. Försökte äta nyttigt men när man sitter och somnar på stolen när man försöker läsa eller skriva en ansökan eller en planering så tar man kaffe och något sött. I kombination med att inte orkar träna för man inte kan hålla sig vaken gjorde i mitt fall att jag gick upp i vikt FORT. Bristen på sjukgymnastik (de bytte ut all personal  på sjukgymnastiken så fick svårare att få tummarna ur och ringa efter tid) , all stress och den intensiva tröttheten gjorde allt sämre. Mer värk gör att det är ännu svårare att träna. Mindre träning blir mer värk. Men framför allt blir man fet. Man ser sig i spegeln och ser den där bleka, trötta, slitna människan som blir allt fetare för var dag som går. Man blir äcklad av sig själv och tycker inte om sig själv. Man känner sig ful och äcklig. Man är redan frustrerad över att kroppen inte orkar det man själv vill. Och nu finns det ännu en bit av sig själv man inte tycker om.

FRUSTRATION. Jag är en kreativ människa som har mängder med idéer och kunskap. Har så mycket jag VILL göra men kroppen sviker. Varför sviker kroppen? Till 80% är det för att själen är slut och inte orkar fungera. Min hjärna har bränslestopp. Kan inte koncentrera mig, kan inte fokusera, har inget minne… Frustrerad när jag inte minns saker, frustrerad när jag inte har ork, frustrerad när jag inte kan göra saker, frustrerad när jag ser min spegelbild, frustrerad när hur jag än kämpar så blir det värre.

Min kurator sa en sak ena gången jag var där som är klokt, men att få själen och kroppen att förstå är en annan sak. ”Men när man inte orkar så måste man samla ork för att orka senare”. Man ska ta det lugnt och bara göra saker i sin egen takt och så som man känner att det fungerar. Men när man älskar att läsa böcker och skriva och man inte ens klarar av att läsa igenom det man själv skrivit så blir det tungt. När man älskar att måla och skapa och man bara orkar någon timme åt gången och bara på en bra dag som mest och sedan måste man sova. När man färgar håret och sminkar sig och efteråt måste sova fyra timmar för att man är helt slut både fysiskt och psykiskt. Nu har jag ändå inte samma kamp med värken även om jag har ont så är det inte samma livslust-ätande värk som det varit. Ändå finns det ingen ork. Att åka och handla gör mig så trött att jag sluddrar. Handlar helst på en helt annan ort så man slipper träffa någon man känner. För jobbigt att prata. Vissa dagar mår jag bättre. Vissa dagar VILL jag prata med folk. Men det har tagit mig runt fyra månader att komma dit. MEN träffar jag på fel människa eller någon säger fel sak som tex ”skyll dig själv att du är utbränd, du har ju säkert sett tecken” så brakar man ihop helt igen och kan knappt röra sig.

Det är ansträngande att vara trött. Allt kräver ännu mer kraft att göra när man är trött än när man mår bra. Ta ett litet exempel från någon som inte lider av utbrändhet. Om du sover dåligt och behöver sitta på kontoret och läsa in en text med en massa fackuttryck. Ni vet hur jobbigt det är. Ta nu den svårigheten och den ansträngningen gånger hundra så kanske det ger en liten glimt av hur mycket man får kämpa för att göra något litet enkelt som att åka och handla mat. Krävs all styrka för att hålla sig någorlunda skärpt den tiden det tar sedan är man totalt slut resten av dagen.

I dag har jag en någorlunda bra dag. Jag är bra på att skriva och har det som hobby i vanliga fall. Men det här inlägget som jag i normala fall skulle skrivit på kanske en kvart har tagit mig hela dagen. Jag har inte klarat att läsa igenom hela och jag har fått gå ifrån och sova, rasta hundarna och en massa annat. Jag har utelämnat mycket saker ändå är jag totalt slut. Jag vet att jag kommer få betala för den här ansträngningen och inte orka något alls i morgon. Men vet ni vad? Jag tycker det var värt det.

 

Leave a comment »