Varelsen

Månen reser sig stilla och börjar sprida sitt bleka ljus över staden. Det är då Den långsamt börjar röra sig, djupt nere i sin håla. De få som vågar trotsa Dess makt och fortfarande befinner sig utanför den skyddande porten, kommer snart att ångra sitt hån och sin djärvhet. Men då är det för sent, alldeles för sent.
Långsamt, smidigt och ljudlöst slingrar Den sig iväg ut på jakt. Dess mörkröda ögon glimmar vid tanken på det som väntar. Alla dessa dumma, enfaldiga människor som aldrig lär sig.

Månen hänger stilla, natt efter natt, och bevittnar stumt den svarta varelsens jakt. Månen kan inget göra, den kan inget säga. Förevigt fängslad vid sin bana med osynliga, men okrossbara, bojor.
Varelsens kluvna tunga smakar upphetsat på alla luftens dofter. Lukten av svettiga kroppar leder Den ännu en gång in bland grändernas mörka skuggor, dit de älskande söker sig undan nyfikna blickar. De tror att de är säkra där.Med en jägares hela självförtroende ringlar sig den svarta varelsen närmare. Dess kluvna tunga rör sig ut och in mellan de långa, dödliga tänderna. Snart, snart…
Se upp!
Men det är för sent. Ett skri, fyllt av skräck, stora, uppspärrade ögon, som ännu inte till fullo kan tro på det de ser. Mörkröda ögon, glimmande av lustfylld blodtörst. Ännu ett förtvivlat skri tränger upp från offrets strupe. Varelsen sänker sitt huvud med de rakbladsvassa tänderna blottade i ett mjukt leende. Nästan kärleksfullt låter den sin tunga spela över offrets kropp för att känna lukten av ren skräck. Den njuter av tanken på vad som komma skall. Den darrar mjukt av upphetsning, men behärskar sig ännu ett tag. Vill inte göra slut på det allt för snart. Vill njuta lite till av sin spegelbild i de skräckslagna ögonens blanka yta. Den kan vänta. Vad skulle kunna hända? Det finns ingenstans dit de skulle kunna fly. Varelsen har dem fast. den vet det. Nattens första offer vet det också.

Månen kan inget göra, förutom att stumt se på när den slingrande mördarens kropp inte längre kan hålla tillbaka sin törst, och darrande sliter upp mannens buk för att åter höja sitt huvud och, nästan ömt, betrakta inälvornas väg ut ut den varma bukhålan och ner på asfaltens smutsiga och kalla yta.
Kvinnan öppnar åter munnen för ett sista skrik. Men inte ett ljud tränger fram över hennes spruckna läppar när hon ser hur hans rykande inälvor rinner ur honom och långsamt närmar sig hennes högra fot. Men hon kan inte förmå sig att flytta den. Inte förrän hon känner värmen igenom tyget på sina skor. Då flyger hon upp och försöker i panik klättra upp längs betongväggens skrovliga yta. Bort! Bort ifrån den hemska synen som varelsens smidiga- och mannens döende- kroppar utgjorde. Hennes naglar bröts, fingertopparnas känsliga hud slets sönder. Knäna skrapades blodiga i hennes förtvivlade försök att komma uppför väggens plana yta. Varelsen iakttar hennes fåfänga kamp med ett överlägset leende. Sedan lutar Den sig lättjefullt fram och låter tänderna genomborra hennes smäckra hals. Den kände hur kvinnans blod, varmt och levande, långsamt rann ner Dess hals.
När hon var tömd kastade Den bort henne med en irriterad knyck på nacken. hon flög iväg som en trasdocka och landade på vägen utanför. Men det bekom Den inte det minsta. Detta var varelsens jakttid. De som mötte den fick skylla sig själva.
Den såg sig om med sina glimmande ögon. Mer. Den ville ha mer.
Månen led. Den såg allt men kunde ingenting göra. Varelsen kände månens bleka, olyckliga strålar över sin svarta blanka kropp. Den höjde blicken mot månens silverfärgade yta. Den log ännu en gång och utstötte sedan ett triumferande tjut. Den var oövervinnerlig. Inget kunde stoppa Dess jakt. Den sänkte blicken och gled ljudlöst iväg för att finna nästa offer.
De mörka ögonen lyste av förväntan och de skarpa tänderna glimmade när den log. Den visste vad Den ville ha och Den visste att den skulle få det.

Tungan lekte med luften. Den förnam den metalliska lukten av blod i från nattens första offer. Men nu sökte den  vidare i skuggornas dunkla mörker. Den njöt lika mycket av jakten som av det lustfyllda dödandet. Offrens skräck fick Dess blod att sjuda av upphetsning. Snart. Snart är det dags igen. Fortfarande med de första offrens blod runt sin hårda mun såg Den fram emot sitt nästa offer, och nästa.. och nästa… och nästa.. och..

Text av: Nina
Niklasson

Hoppas du hade en trevlig lässtund…
Sussa gott
Dweia

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: