Blivande golddigger eller deprimerad?

Besviken besviken besviken. Vad trött jag är på att bli besviken jämt! Så fort man får någon ynka liten sak att se fram emot så skiter det sig. VARENDA GÅNG!

Spyless på all skit. Kan inte någonting bli som man önskar? Repar man en sak på bilen och blir glad för att man äntligen kan ta sig någonstans så rasar nästa del och man sitter fast lik förbannat. Blir den skadade vristen hel igen så pajar knät istället för man har haltat p.g.a. vristen. Får man in några extra kronor någonstans och tror att man äntligen kan köpa den där saken man behöver, men då dyker det istället upp någon annan akut utgift som överstiger den lilla futtiga extrainkomst man lyckats få ihop.

Men vet ni vad som nog stör mig mest? "Medmänniskornas" reaktioner och förslag till lösningar. Det vanligaste är: skaffa en kille. What? Ska jag "skaffa" en kille bara för att få bättre ekonomi och få hjälp när det är tungt? För det första vill jag inte ha något förhållande. Gått igenom nog med skit på den fronten och jag trivs med att bo själv. För det andra skaffar man sig väl inte in kille bara för att han ska hjälpa en med pengar och hålla en med fungerande bil? OM jag någonsin beslutar mig för att ge någon kille chansen igen så kommer det bli för att jag älskar honom och inte för att han har bra ekonomi eller vettig bil. Men som sagt, trivs bättre själv. Ni vet ju vad de säger: man skaffar en karl för att dildon inte kan klippa gräset. Men jag gillar att klippa gräset och dildos är för tråkiga så jag skippar båda delarna. 

Tänkte på en annan sak angående min så kallade "medmänniskors" attityd. Vad ger det för förebild till yngre tjejer? "Har du dåligt med pengar så skaffa en karl"… Sen sitter vi i TV-sofforna och föraktar golddiggers i program som hollywoodfruar osv. DUBBELMORAL? JAAA!

När jag fått kommentaren om att skaffa en karl och jag svarar att jag inte vill ha någon så får jag till svar: "jamen, bara tills du kommer på fötter igen"!! Ursäkta? Jag uppmanas att bli en golddigger! Och det underliga är att dessa kommentarer och "råd" kommer från alla typer av människor i alla möjliga ställningar och åldrar och både från män och kvinnor. Jag brukar fråga de som har egna barn, och då särskilt de som har pojkar, vad de skulle tycka om deras söner träffar en tjej som bara är ute efter ekonomisk hjälp. Någon som kan gissa vad de tycker? Då blir det genast ett lappkast och då heter det att deras pojkar minsann inte ska ha någon igel till flickvän. Och jag frågar då hur det skulle skilja sig från om jag blir ihop med någon bara för att få pengar och hjälp med att fixa bilen… "Men det är inte samma sak", får man till svar då! Nähe? Hur kan det inte vara det? "Men du har ju jättestora problem ju", och? Undrar jag då.. Brukar även fråga de som har döttrar om det inte bättre att man lär sig att klara sig själv först innan man skaffar ett förhållande? Jag har sett så många dåliga förhållanden där tjejen stannar för att hon inte vågar gå sin egen väg för att hon inte vet hur hon ska klara sig. Och vet flera som skaffat sig en kille för att just få hjälp i hemmet eller med pengar eller annat som hon inte anser att hon klarar själv. Sedan klagar hon och gnäller och är arg på allt han gör och allt han säger mm. Men om det är så uselt så gör slut då!!!!

En stor fördel med att ha gått igenom så jävla mkt skit som jag gjort är att man lärt sig att man faktiskt överlever.

Det är tungt, kämpigt och man vill helst ligga kvar under täcket och aldrig mer gå upp. Man är så deppig att man skiter i hygien, mat och annat som annars är prio 1. Men man kommer ur det! En dag händer något som gör att man orkar vidare. Det behöver inte vara något stort som händer. Det kan vara något pyttigt som att man vaknar en dag utan värk och solen skiner och hundarna lyssnar. Eller man sätter sig i en snödriva och tittar på vårsolen som glittrar i snön och ser hundarna busa runt. När man har det kämpigt och tagit sig igenom helvetet tidigare lär man sig också att se de små sakerna. Visst, det låter jävligt klyschigt men tänk efter. Utan de små små glädjeämnena, hur ska man annars orka kämpa. Att se de små sakerna i tillvaron blir en överlevnads strategi som fungerar. Livet är fortfarande lika jävla tungt, men att få något att le åt någon gång hjälper upp.

Utan humor vore världen död!!

När man bara vill ligga under täcket och gråta och önskar man vore död sträcker man ut en hand och trycker igång CD-spelaren och Mustasch vrålar igång och hundarna kommer fram och vill bli kliade. Så har man överlevt ännu en morgon.

Alla som har det kämpigt hittar sina egna strategier för att överleva. För mig är det skriva, humor, djuren och musik. För någon annan är det jobbet, för en tredje är det fiske eller något annat.

Det sorgliga är när någon tar till självdestruktiva saker som att skära sig, alkohol eller andra droger. Sett så mycket sån skit och det gör lika ont i mig varje gång samtidigt som jag blir så FÖRBANNAD! Vad fan ger dem rätten att fly när inte jag gör det? Fega jävla ynkryggar som inte klarar av att kämpa lite!! Vet att det inte är rättvist att tänka så men det är så jag känner. Och innan jag blir dränkt i klago-mail igen så kan jag också lägga till att jag vet att det inte är alla som har ett drogberoende av något slag som trillat dit för att de mådde skit från början. Men många av dem.

Baka är en annan av mina terapier. Problemet med det är att jag är både gluten- och laktosintolerant och det är DYRT! 1kg glutenfritt mjöl ligger på ca 40kr. Jämför det med ett vanligt paket med vetemjöl som är på 2kg och bara kostar hälften. 500g mjölkfritt margarin ligger runt tjugan. Jag fick kritik när jag sålde hembakat fikabröd som var gluten- och laktosfritt och sålde dem för FEMpack för 30kr. Det täckte inte ens alla kostnader men jag fick massor med skit för att jag sålde så dyrt. Att det sedan kostar 25-30kr för ett TREpack gluten- och laktosfria muffins på affären var det ingen som ens visste. Så är man deppig p.g.a. alla pengaproblem så är bakning egentligen inte någon vettig terapi. Men det är ju så gott J .

Men sedan kommer ju problemet med disken… Litet problem kan man tycka inte är något att orda om. Men är man nere i skorna är alla vardagssysslor nästa oöverstigliga hinder. Hämta ved, diska, duscha, laga mat osv blir så jobbiga att klarar man väl av dem så blir man antingen superstolt att man orkat och börjar göra allt möjligt, eller så blir man så trött att man bara vill sova.

Min överlevnads-strategi heter "Någon Dag". Hur kämpigt det än är och hur pissigt man än mår så biter man sig fast i "Någon Dag". Man hänger fast i desperata naglar och värkande armar. För man vet att tappar man taget är det kört.

Då faller man.

Handlats och långt.

Har man tur fångar någon eller något upp en efter vägen ner och hjälper en att få fotfäste så att man kan börja kämpa sig upp på fötter igen.

Men för att slippa falla klamrar jag mig fast vid "Någon Dag".

Någon Dag har jag råd med tandläkaren

Någon Dag har jag inte ont

Någon Dag är jag inte ledsen

Någon Dag kommer jag ikapp med betalningar

Någon Dag blir det lite lättare

En del kallar det för att leva på hoppet. Man jag skulle inte kall det för att hoppas. "Hopp" är ett positivt ord. "Någon Dag" är desperat överlevnad.

Det är så jag överlever… Någon dag gör jag mer än överlever. Någon dag lever jag.

Dweia

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: