Archive for december, 2009

Mustasch…

..

Inte bara en ansiktsprydnad för män utan även namnet på ett helt fantastiskt svenskt band. Nej, jag har inte "vaknat" sent men inte haft tid och möjlighet att blogga om detta eminenta band tidigare. Men nu har jag ÄNTLIGEN fått egen dator och eget internet. Så nu kan jag faktiskt uppdatera min blogg med lite vettiga inlägg som inte behöver stressas fram på tio min på någon lånad burk någonstans långt hemifrån. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis blir bättre bara att det kanske kommer att säga lite mer om just mig och bli lite mer varierat (som det inte var spretigt nog redan med tips på hur förhållandet ska fungera, reklam om min loppis, funderingar om arbetslöshet mm…hmm).

Men Mustasch var det ja. Det jag har hört, sett och läst om dem visar att det finns två läger, antingen ÄLSKAR man dem eller så HATAR man dem. (Gissa vilken kategori jag ingår i  )

Det som jag stör mig mest på är att de blir beskyllda för de mest underliga saker.

Dumma riff (så dumma att de blir bra!), att de säljer sig, att de är grabbiga, att de är gamla, svenniga och jag vet inte allt.

Det dummaste jag hört är att Ralf låter som Glenn Danzig! Va? Då har man inte lyssnat på Mustasch. Eller så har man inte hört Danzig, jag vet inte vilket.

De som hört och sett Mustasch på scen vet att det är mer Metallica, Motörhead och AC/DC över killarna… Sorry, Männen menar jag. För det är precis DET de är.

De blir beskyllda för att vara grabbiga, men vaddå? De ÄR män. Ska de vara tjejiga? Den biten sköter glamrockarna från L.A. så bra, varför ska vi härmas när vi blivit erbjuda något som är så mycket bättre?

En annan grej som stör mig, när man pratar Mustasch med mina andra vänner som gillar tyngre grejer, så fnyser de hånfullt och säger att grabbarna säljer sig.

What?? Hur då? De är män som gör något de gillar, de kompromissar inte och de står för vad de producerar. Vad är det för sell-out med det? Visst, de sponsras av olika företag bla Jack Daniels, (jag gillar inte wiskey men jag ÄLSKAR loggan, ok, jag kanske är en tönt då, så vaddå, stäm mig). Men idrottare och andra blir även de sponsrade av olika företag och de kallas inte för sell-outs. Så som det ser ut i dag behöver man sponsorer för att kunna leva på sport, musik, film m.m. Om det hjälper en att göra det man brinner för och det man är bra på så varför inte ha sponsorer? Allas vår älskade Carolina Klüft är ju sponsrad för att kunna satsa på sporten. Det är då man har en chans att bli riktigt bra. Tror snarare det handlar om avundsjuka från kritikernas sida för att de inte har någon som tror på dem tillräckligt för att betala dem för att vara som de är. Surt sa räven..

Annan skit man får höra som Mustaschälskare (I wish.. suck. Det där med äls.. Äh,ni fattar..) är att de inte är något riktigt band något mer. Det är bara Ralf och sen resten.

What? Efter medlemsbytena känns Mustasch mer som ett riktigt band än förut. Visst är det mycket Ralf i intervjuer m.m. men det känns mer jämnspelt nu än det gjorde förut när det är flera ur bandet närvarande vid en intervju. P3 live är ett exempel. Vist hörs Ralf mkt (till min stora glädje, vaddå? Partisk? Jag? Näähhhh..Kan jag inte tänka mig.. ) men det ÄR sångaren som kör mellansnacken mellan låtarna i alla band. Och i de flesta intrvjuer jag sett, hört och läst så riktar sig intervjuaren oftast till Ralf. Då blir det ju knepigt om den så kallade journalisten frågar Ralf något och vänder sig till honom och Stam lutar sig fram och hugger micken, även om detta händer vid sina tillfällen.

Min personlig åsikt är dessutom att bandet faktiskt blivit bättre med David än med Hannes… Danne vs Dojan har jag inte så mkt att säga om än, åtminstone trummässigt, eftersom jag inte hunnit höra så mkt av bandet live sedan bytet. (Sedan det att David och Danne är mkt mkt snyggare än Dojan och Hannes gör ju inte saken värre, och de är i mitt tycke roligare att se på scen och intervjuer. Ok, vi har redan fastställt att jag är en tönt, so what?).

Appropå utseenden en av de dummaste grejer jag får höra är: " men de är ju fula"… Öh?! What? För det första, vad har utseendet med att göra hur bra ett band är? För det andra så tycker inte jag att grabbarna är fula. Jag börjar inte lyssna på ett band för att medlemmarna är snygga heller! I så fall skulle det inte finnas skivor med Ramones, Motörhead, W.A.S.P. m.m. i min lilla samling. Mina husgudar är METALLICA och jag har fått höra om dem också att de är "så fula" (även om det hörs mindre nu sedan de bytta basbankare). Men som jag sagt tidigare så LYSSNAR jag inte på ett band för att de är snygga (även om jag i det här fallet faktiskt TYCKER att Ralf är mums). Att gilla ett band bara för att de har snygga medlemmar eller tvärt om, att inte lyssna på ett band för att man tycker medlemmarna är fula, är lika korkat som att tycka om att äta surstömming enbart för att det är vackert. :s

Ännu en av dessa korkade kommentarer man får som Mustaschälskare är: "men de är ju så gamla"..

What?

1.JAG är äldre än två av medlemmarna, så tack för kängan.

2.Vad har ålder med saken att göra?

3.De är MÄN och män blir alltid bättre med åren… (orättvist!)

4.KISS har nyss kommit ut med en ny studio skiva med nya låtar.. Gene är väl 60+? (Jisses va den mannen va sexig under Revenge-perioden, och om mina mattekunskaper inte sviker mig var han då äldre än vad Ralf är nu.. tog Ralf som exempel eftersom han är äldst i bandet.. hela ett år äldre än syrran.. uj va hemskt… spårat ur igen…) Vad höll jag på med nu då… Visst ja! Alltså, tanken på att älde män gör sämre musik är idiotisk. Om det vore sant hur kommer det sig då att Metallica, Iron Maiden, KISS och andra giganter är GIGANTER? Om de är så hemskt med bandmedlemmar som inte är 19-25 så borde ju dessa band utrotas?

Ser just att det här blir ett långt inlägg så jag bör väl avsluta nu och spara resten om bandet till en annan dag. Vad har jag kommit fram till nu då? *skummar igenom texten*

Hmmm Tycks ha kommit fram till att Mustaschkritikerna är dumma.. Inte så dum slutsats. Man kanske inte behöver vara dum för att man är blond?

Puss på er

Dweia

Annonser

Leave a comment »

Män+ Bröst = obegripligt..

Allvarligt talat, hur kommer det sig att hetro-män/karlar/killar/pojkar/hanar kopplar ur hjärnan så snart de ser ett par bröst (jag är inte ens säker på att det måste vara ett PAR bröst, det kanske räcker med ETT..)?

Fullkomligt (nåja) vettiga hanar pratar helt normalt och någorlunda intelligent (det är trots allt män vi pratar om. Mer än "någorlunda" blir det aldrig).

Så får denna någorlunda smarte man se ett par tuttar –klick, rassel, skrap, skrik, pang- så stannar det övre maskineriet (det mellan öronen) istället kopplas primalhjärnan in (den en trappa ner ni vet) och vips! Så står man och pratar med en komplett idiot!?!

Storleken på brösten verkar inte helt viktig (och absolut inte äktheten) men primalhjärnan blir inkopplad snabbar och är inkopplad under längre tid om det är en "Pamela A."- typ som deras blickar trillat på.

"Trillat på" förresten, helt fel val av ord. Hanarnas blickar "trillar" inte på ett par bröst, de sugs dit som ett skepp mot en malström, eller en komet mot ett svart hål. Det är som deras ögon kan sniffa sig till ett par tuttar på flera mils avstånd.

Jag ger mig f-n på att om en kille går vilse i skogen, räcker det med att se en tjej i närmaste by tar av sig tröjan i någon minut så står han snart i trädgården! Med vilt rullande ögon, tungan hängande nere vid knäna, utstötande gutturala och obegripliga ljud, helt utan likhet med normalt språk. "Öh! *flås flås flås* Tuttar! *grymta frusta* Där! *dräggel dräggel*". Likheten med den gamla älgen som raglar runt, full på jästa äpplen, är slående!

…Men.. Visst det är ett irriterande drag hos våra heterosexuella hanar.. Men det finns även en liten annan vinkel…

Tjejer! Vi har ett otroligt maktmedel i våra tröjor!

Storlek, form och fasthet spelar mindre roll.

Tuttar är alltid tuttar.

Tuttar är kryptonit för män!

Länge lever tuttarna!

Dweia

Leave a comment »

Blivande golddigger eller deprimerad?

Besviken besviken besviken. Vad trött jag är på att bli besviken jämt! Så fort man får någon ynka liten sak att se fram emot så skiter det sig. VARENDA GÅNG!

Spyless på all skit. Kan inte någonting bli som man önskar? Repar man en sak på bilen och blir glad för att man äntligen kan ta sig någonstans så rasar nästa del och man sitter fast lik förbannat. Blir den skadade vristen hel igen så pajar knät istället för man har haltat p.g.a. vristen. Får man in några extra kronor någonstans och tror att man äntligen kan köpa den där saken man behöver, men då dyker det istället upp någon annan akut utgift som överstiger den lilla futtiga extrainkomst man lyckats få ihop.

Men vet ni vad som nog stör mig mest? "Medmänniskornas" reaktioner och förslag till lösningar. Det vanligaste är: skaffa en kille. What? Ska jag "skaffa" en kille bara för att få bättre ekonomi och få hjälp när det är tungt? För det första vill jag inte ha något förhållande. Gått igenom nog med skit på den fronten och jag trivs med att bo själv. För det andra skaffar man sig väl inte in kille bara för att han ska hjälpa en med pengar och hålla en med fungerande bil? OM jag någonsin beslutar mig för att ge någon kille chansen igen så kommer det bli för att jag älskar honom och inte för att han har bra ekonomi eller vettig bil. Men som sagt, trivs bättre själv. Ni vet ju vad de säger: man skaffar en karl för att dildon inte kan klippa gräset. Men jag gillar att klippa gräset och dildos är för tråkiga så jag skippar båda delarna. 

Tänkte på en annan sak angående min så kallade "medmänniskors" attityd. Vad ger det för förebild till yngre tjejer? "Har du dåligt med pengar så skaffa en karl"… Sen sitter vi i TV-sofforna och föraktar golddiggers i program som hollywoodfruar osv. DUBBELMORAL? JAAA!

När jag fått kommentaren om att skaffa en karl och jag svarar att jag inte vill ha någon så får jag till svar: "jamen, bara tills du kommer på fötter igen"!! Ursäkta? Jag uppmanas att bli en golddigger! Och det underliga är att dessa kommentarer och "råd" kommer från alla typer av människor i alla möjliga ställningar och åldrar och både från män och kvinnor. Jag brukar fråga de som har egna barn, och då särskilt de som har pojkar, vad de skulle tycka om deras söner träffar en tjej som bara är ute efter ekonomisk hjälp. Någon som kan gissa vad de tycker? Då blir det genast ett lappkast och då heter det att deras pojkar minsann inte ska ha någon igel till flickvän. Och jag frågar då hur det skulle skilja sig från om jag blir ihop med någon bara för att få pengar och hjälp med att fixa bilen… "Men det är inte samma sak", får man till svar då! Nähe? Hur kan det inte vara det? "Men du har ju jättestora problem ju", och? Undrar jag då.. Brukar även fråga de som har döttrar om det inte bättre att man lär sig att klara sig själv först innan man skaffar ett förhållande? Jag har sett så många dåliga förhållanden där tjejen stannar för att hon inte vågar gå sin egen väg för att hon inte vet hur hon ska klara sig. Och vet flera som skaffat sig en kille för att just få hjälp i hemmet eller med pengar eller annat som hon inte anser att hon klarar själv. Sedan klagar hon och gnäller och är arg på allt han gör och allt han säger mm. Men om det är så uselt så gör slut då!!!!

En stor fördel med att ha gått igenom så jävla mkt skit som jag gjort är att man lärt sig att man faktiskt överlever.

Det är tungt, kämpigt och man vill helst ligga kvar under täcket och aldrig mer gå upp. Man är så deppig att man skiter i hygien, mat och annat som annars är prio 1. Men man kommer ur det! En dag händer något som gör att man orkar vidare. Det behöver inte vara något stort som händer. Det kan vara något pyttigt som att man vaknar en dag utan värk och solen skiner och hundarna lyssnar. Eller man sätter sig i en snödriva och tittar på vårsolen som glittrar i snön och ser hundarna busa runt. När man har det kämpigt och tagit sig igenom helvetet tidigare lär man sig också att se de små sakerna. Visst, det låter jävligt klyschigt men tänk efter. Utan de små små glädjeämnena, hur ska man annars orka kämpa. Att se de små sakerna i tillvaron blir en överlevnads strategi som fungerar. Livet är fortfarande lika jävla tungt, men att få något att le åt någon gång hjälper upp.

Utan humor vore världen död!!

När man bara vill ligga under täcket och gråta och önskar man vore död sträcker man ut en hand och trycker igång CD-spelaren och Mustasch vrålar igång och hundarna kommer fram och vill bli kliade. Så har man överlevt ännu en morgon.

Alla som har det kämpigt hittar sina egna strategier för att överleva. För mig är det skriva, humor, djuren och musik. För någon annan är det jobbet, för en tredje är det fiske eller något annat.

Det sorgliga är när någon tar till självdestruktiva saker som att skära sig, alkohol eller andra droger. Sett så mycket sån skit och det gör lika ont i mig varje gång samtidigt som jag blir så FÖRBANNAD! Vad fan ger dem rätten att fly när inte jag gör det? Fega jävla ynkryggar som inte klarar av att kämpa lite!! Vet att det inte är rättvist att tänka så men det är så jag känner. Och innan jag blir dränkt i klago-mail igen så kan jag också lägga till att jag vet att det inte är alla som har ett drogberoende av något slag som trillat dit för att de mådde skit från början. Men många av dem.

Baka är en annan av mina terapier. Problemet med det är att jag är både gluten- och laktosintolerant och det är DYRT! 1kg glutenfritt mjöl ligger på ca 40kr. Jämför det med ett vanligt paket med vetemjöl som är på 2kg och bara kostar hälften. 500g mjölkfritt margarin ligger runt tjugan. Jag fick kritik när jag sålde hembakat fikabröd som var gluten- och laktosfritt och sålde dem för FEMpack för 30kr. Det täckte inte ens alla kostnader men jag fick massor med skit för att jag sålde så dyrt. Att det sedan kostar 25-30kr för ett TREpack gluten- och laktosfria muffins på affären var det ingen som ens visste. Så är man deppig p.g.a. alla pengaproblem så är bakning egentligen inte någon vettig terapi. Men det är ju så gott J .

Men sedan kommer ju problemet med disken… Litet problem kan man tycka inte är något att orda om. Men är man nere i skorna är alla vardagssysslor nästa oöverstigliga hinder. Hämta ved, diska, duscha, laga mat osv blir så jobbiga att klarar man väl av dem så blir man antingen superstolt att man orkat och börjar göra allt möjligt, eller så blir man så trött att man bara vill sova.

Min överlevnads-strategi heter "Någon Dag". Hur kämpigt det än är och hur pissigt man än mår så biter man sig fast i "Någon Dag". Man hänger fast i desperata naglar och värkande armar. För man vet att tappar man taget är det kört.

Då faller man.

Handlats och långt.

Har man tur fångar någon eller något upp en efter vägen ner och hjälper en att få fotfäste så att man kan börja kämpa sig upp på fötter igen.

Men för att slippa falla klamrar jag mig fast vid "Någon Dag".

Någon Dag har jag råd med tandläkaren

Någon Dag har jag inte ont

Någon Dag är jag inte ledsen

Någon Dag kommer jag ikapp med betalningar

Någon Dag blir det lite lättare

En del kallar det för att leva på hoppet. Man jag skulle inte kall det för att hoppas. "Hopp" är ett positivt ord. "Någon Dag" är desperat överlevnad.

Det är så jag överlever… Någon dag gör jag mer än överlever. Någon dag lever jag.

Dweia

Leave a comment »